Min far höjde en hand, och Dante tystnade omedelbart. “Från och med detta ögonblick,” sa min far, hans röst dödligt lugn, “existerar inte Maya i er värld. Ni kommer aldrig att se henne igen. Ni kommer aldrig att se barnet. Om någon av er, eller era advokater, eller era patetiska privatdetektiver någonsin försöker kontakta henne, kommer jag inte att dra er inför domstol. Jag kommer helt enkelt att radera er familj från historieböckerna. Ert företag, era tillgångar, ert rykte… allt kommer att brinna. Har jag gjort mig förstådd?”
Eleanor, som nu skakade okontrollerat, kunde bara nicka stelt. Mark stirrade ner i marken, besegrad och bruten.
Min far vände sig tillbaka till mig. Hans ansikte mjuknade omedelbart. “Kom, min dotter. Vi åker hem.”
När jag satte mig i baksätet på den varma, mörka bilen, insvept i min fars överrock, tittade jag ut genom den tonade rutan en sista gång. Mark stod fortfarande kvar på verandan i det tilltagande regnet, omgiven av leran och förstörelsen från våra däck. Han såg så liten ut.
När bilarna rullade ut från återvändsgränden, bort från det fängelse jag hade kallat ett äktenskap, lade jag min hand över magen. Barnet sparkade till, starkt och livskraftigt. Jag lutade huvudet mot min fars axel, slöt ögonen och för första gången på många månader, kände jag mig helt och hållet säker.
