Amanda log, och för första gången såg jag min egen ungdom speglas i hennes drag — inte som ett varnande exempel, inte som ett trauma att skämmas för, utan som en frihet som äntligen hade gått i arv.
”Då gissar jag att jag har en hel del läsning framför mig”, sa hon och rättade till ryggsäcken.
”Mer än du anar”, svarade jag och lade armen om hennes axel när vi fortsatte framåt genom det gyllene höstljuset. ”Men du är på rätt plats nu.”
Bakom oss fortsatte Yale att resa sina gamla stenhus mot himlen, oberörda av de gamla familjefejderna, medan en ny historia äntligen tog sin början.
