Något smärtsamt blixtrade till i hans ögon. En sorg som jag tror var äkta, gömd under lager av förbittring. “Din mamma grät hela lördagen. Hon köpte en present. En liten klänning. Men vi visste inte var vi skulle skicka den.”
“Det var nog bäst så”, sa jag stilla. “Hur är det med er? I radhuset?”
Han tittade bort mot en stapel med äpplen. Hans käkar spändes. “Vi överlever. Det är trångt. Chloe… är inte lätt att bo med.”
Ett bittert leende spelade på mina läppar. “Nej. Det vet jag.”
“Hon har det svårt”, sa han, ett sista patetiskt försök att försvara henne. “Marknaden är tuff. Ingen vill ge henne en chans.”
“Pappa”, sa jag, och lade en tyngd i rösten som fick honom att titta på mig igen. “Marknaden är inte tuff. Hon är trettiotvå år. Hon kastar skor på gravida kvinnor när hon inte får sin vilja fram. Hon stjäl från er, hon ljuger och hon saboterar. Att ni fortfarande försöker skydda henne är anledningen till att hon aldrig kommer att förändras. Och det är anledningen till att jag inte kan ha er i mitt liv.”
Han såg på mig med en blick fylld av plötslig ilska. “Du är hård, Liam. Du har tappat din medmänsklighet. Pengar har gjort dig kall.”
“Mina pengar höll dig varm i fem år”, replikerade jag utan att höja rösten. “Och mitt pris för det var inte ränta. Mitt pris var respekt. Vilket du och mamma vägrade ge min familj.”
Jag nickade kort mot honom. “Ta hand om dig, pappa.”
Sedan vände jag ryggen till och gick. Jag tittade inte bakåt en enda gång. När jag satte mig i bilen kände jag ingen skuld, bara en djup, stilla sorg över att den pappa jag hade önskat mig aldrig hade existerat, och att mannen jag just lämnat bland fruktdiskarna var allt som fanns.
Kapitel 9: Chloes sista drag
Det oundvikliga klimaxet lät vänta på sig till mitten av november, nästan på dagen ett år efter att jag sålde huset på Brookfield.
Jag befann mig på mitt nyligen öppnade brasserie. Det var en fredagskväll och stället var fullsatt. Sorlet var en behaglig mix av klirrande glas, dämpad jazzmusik och uppsluppna samtal. Jag stod i baren och diskuterade en ny vinleverans med min sommelier när entrédörrarna slogs upp med en kraft som fick flera gäster att vända sig om.
Där stod Chloe.
Hon såg ut som ett vrak. Hennes hår var stripigt, hon bar en smutsig överdimensionerad kappa, och hennes ögon var uppspärrade på ett sätt som vittnade om desperation och förmodligen något starkare än bara kaffe. Hon blängde ut över restaurangen tills hon fick syn på mig.
Mitt hjärta sjönk, men min hjärna kopplade omedelbart in i krisläge. Jag gav en diskret handgest till min hovmästare, Marcus, och rörde mig snabbt men lugnt mot henne för att skära av henne innan hon kom för långt in i matsalen.
“Chloe”, sa jag lågt när jag nådde henne. “Vad gör du här?”
“Du ska ge mig mina pengar!” skrek hon. Hennes röst skar genom den sofistikerade atmosfären som en rostig kniv. Musiken verkade plötsligt tystna, även om den inte gjorde det. Ett tiotal bord runt omkring oss tystnade och stirrade.
“Sänk rösten”, sa jag, min ton var dödligt allvarlig. “Och följ med mig ut.”
“Nej!” Hon tog ett kliv tillbaka och pekade anklagande på mig inför hela restaurangen. “Du stal mitt hem! Du kastade ut våra föräldrar! Du är en psykopat! Jag vet att du sålde huset för en miljon dollar, och du har inte gett oss ett enda öre! Mamma är sjuk av stress och det är ditt fel!”
Jag kände hur ilskan, den där kalla, kontrollerade vreden jag hade lärt mig bemästra, steg upp i mig. Marcus, min hovmästare, hade redan hunnit fram och stod snett bakom henne. Jag såg också att en av mina dörrvakter rörde sig snabbt mot oss.
“Det var mitt hus, Chloe”, sa jag, tillräckligt högt för att de närmaste gästerna skulle höra att jag inte lät mig kuvas. “Och du har förstört tillräckligt. Marcus, ring polisen.”
Det var ordet “polisen” som fick henne att explodera. Hon skrek till, ett oartikulerat ljud av rent raseri, och kastade sig mot baren. Hon greppade en halvfull flaska dyrt rödvin som stod på en bricka och svingade den vilt mot mig.
Jag är snabbare än jag ser ut. Jag duckade, flaskan missade mitt huvud med några centimeter och krossades med en öronbedövande smäll mot pelaren bakom mig. Rödvin stänkte över väggen och golvet som blod. Gästerna närmast skrek och drog sig undan.
