Huset lades ut på tvångsförsäljning för att täcka de enorma skulderna till bolåneinstitut och privata fordringsägare. När budgivningen var över och dammet hade lagt sig fanns det ingenting kvar av det stora, vackra hemmet där jag hade tillbringat så många år med att stötta min dotter. Samma hus som hon hade suttit i och bett mig betala räkningarna för medan hon köpte diamantkedjor åt sin svärmor.
Patricia och jag fortsatte att träffas regelbundet. Vår osannolika vänskap växte sig starkare för varje vecka. Vi behövde inte prata om det som hade hänt hela tiden; det räckte med att vi satt där i våra kappor, drack kaffe och visste att vi båda hade överlevt manipulationens mästare. Patricia hade klippt banden med Selene helt och hållet, och även om relationen till hennes son var ansträngd, försökte Marcus åtminstone att städa upp efter sig och börja om på ett ärligt sätt.
Ett halvår efter händelsen på mors dag stod jag på balkongen i min nya lägenhet och såg solen gå ner över staden. Himlen brann i nyanser av guld, rosa och djupt lila. Min telefon låg på köksbordet – den ringde numera bara av anledningar som faktiskt spelade roll. Inga hot, inga falska tårar, inga manipulerade minneskommentarer.
Dörren till mitt liv med Selene var stängd för gott, och även om det gjorde ont i början – för hon var ju trots allt mitt barn – kände jag en djup, omätlig lättnad. Jag hade räddat mig själv. Jag hade vägrat att bli den där gamla, förvirrade kvinnan som folk kunde köra över bara för att det passade deras ekonomi.
Jag gick in i vardagsrummet, strök handen över den släta träytan på mitt nya skrivbord och såg på tavlan jag hade hängt upp på väggen. Livet var inte perfekt, men det var mitt igen. Och den här gången var det jag som höll i pennan.
