Min mormor hade haft rätt. Det finns en skillnad mellan att vara snäll och att vara en dörrmatta. Jag hade lärt mig den läxan på det hårda sättet, men jag hade lärt mig den väl.
Jag tog en klunk av kaffet, lutade mig tillbaka och njöt av den absoluta tryggheten i att veta exakt vem som ägde huset. Och ännu viktigare, vem som ägde mitt liv. Det var jag. Enbart jag. Och framtiden såg alldeles, alldeles strålande ut.
