Vi flyttade till en ny lägenhet på andra sidan staden, långt bort från Margarets inflytelsesfär. Det krävdes månader av juridisk rådgivning, tuffa samtal och en hel del tårar, men Julian lyckades till slut bryta sig loss från sin mors finansiella grepp. Margaret försökte ett dussin gånger till med nya besök, upprörda telefonsamtal och dramatiska utbrott om bristande familjeanda, men vi svarade aldrig. Dörren var stängd för gott.
En lördagsförmiddag stod jag i vårt nya kök och bryggde kaffe. Doften av nyrostade bönor fyllde rummet, och genom det stora fönstret såg jag solen spegla sig i gatorna nedanför. Julian kom in, svepte armarna om mitt midja och kysste mig lätt i nacken.
– Ska vi åka till matbutiken och handla lite inför kvällen? frågade han med ett litet leende.
Jag vände mig om, såg honom djupt i ögonen och log tillbaka.
– Självklart, sa jag. – Men den här gången betalar vi var för sig – och vi glömmer definitivt inte plånboken.
