“Säkerhetsprotokollet?” Jag höjde ett ögonbryn. “Innefattar säkerhetsprotokollet på Hawthorne att örfila obeväpnade kvinnor som inte lyder dina instruktioner tillräckligt snabbt? Eller är det ett personligt protokoll du har utvecklat, flygsoldat?”

Han hade inget svar. Han stirrade bara rakt fram, med tårar av panik brännande i ögonvrårna. De där orden han hade sagt – ‘Kom igen, gråt en skvätt, sötnos’ – ekade ironiskt i luften mellan oss.

Två vita stadsjeepar med blåljusen blinkande svängde runt hörnet och bromsade in hårt på asfalten framför oss. Fyra tungt beväpnade militärpoliser hoppade ur. Deras befäl, en löjtnant, joggade fram till oss och gjorde honnör.

“Överste Ellison,” sa löjtnanten, med blicken fixerad vid min blödande läpp. “Är ni i behov av medicinsk assistans?”

“Nej, löjtnant. Jag behöver bara lite papper och en spegel.” Jag pekade med en lugn, bestämd rörelse på Nolan Pike. “Den här mannen ska sättas i handfängsel. Han är misstänkt för överfall på en överordnad officer. Lås in honom. Jag vill ha hans badge, hans vapen och hans clearance-koder indragna omedelbart.”

“Uppfattat, överste.” Löjtnanten gjorde en gest till två av sina män. Inom loppet av fem sekunder var Nolan nedtryckt mot motorhuven på en av jeeparna, hans armar vridna bakom ryggen. Det metalliska klicket från handklovarna lät som ljuv musik.

Jag vände mig mot Chase Bell. Han var likblek och verkade försöka smälta in i tegelväggen bakom honom.

“Och du,” sa jag till Chase.

“Ö-överste?” pep han.

“Du tyckte det var roligt, eller hur? Du skrattade.”

“Nej, överste, jag lovar, jag…”

“Spara dina lögner till den utredande officeren,” avbröt jag. “Du är tagen ur tjänst med omedelbar verkan. Du kommer att höras som vittne, och sedan kommer din inställning till tjänsteutövning att granskas mycket noggrant under mitt befäl.”

Jag vände mig slutligen mot översergeant Miller. Han stod fortfarande i stram givakt, skamsen över sina underordnades beteende.

“Översergeant,” sa jag mjukt men bestämt. “Disciplinen vid den här grinden är under all kritik. Om detta är standarden på Hawthorne, har vi mycket arbete framför oss.”

“Ja, överste. Inga ursäkter, överste. Det är mitt ansvar.”

“Korrekt. Det är ditt ansvar. Se till att min hyrbil körs fram till högkvarteret, och skicka min paraduniform till pressningen. Jag antar att jag har ett kontor att inta.”

“Självklart, överste.”

Jag tog min läderväska, rättade till min kappa och vände ryggen åt kontrollstationen. När jag gick mot den väntande militärpolisbilen som skulle eskortera mig till basens hjärta, strök jag tummen över min svullna läpp. Det gjorde ont, en molande, bultande smärta. Men när jag klev in i baksätet och stängde dörren, tillät jag mig själv ett litet, kallt leende.

Ceremonin för befälsövertagandet skulle börja om tre timmar. Något sa mig att jag redan hade allas fulla uppmärksamhet. Nolan Pike hade försökt visa mig min plats i hierarkin. Istället hade han gett mig den perfekta möjligheten att visa hela basen vem som verkligen bestämde.