Tystnaden i hallen var öronbedövande, endast bruten av Florences tunga, oregelbundna andetag. Edward kände hur hans hjärta slog med tunga, ekande slag i bröstet. Han släppte sin mammas kavajslag och reste sig långsamt upp. Han kände sig plötsligt som en främling i sitt eget hem. Den kvinna han hade delat säng med, skrattat med och planerat en framtid med, stod nu framför honom med ett ansikte förvridet av en girighet så naken och rå att det fick honom att må illa.

“Miljontals dollar?” upprepade Edward, hans röst lät främmande ens för honom själv. Det var en låg, farlig viskning. “Är det vad detta handlar om, Victoria? Pengar?”

Victoria himlade med ögonen och lade händerna på höfterna, smaragdklänningen prasslade mjukt. Hennes tidigare panik över att ha blivit påkommen var helt borta, ersatt av en iskall beslutsamhet.

“Väx upp, Edward”, snäste hon. “Din mamma har suttit på en förmögenhet. En förmögenhet som borde tillhöra oss. Som borde tillhöra mig! Jag har slösat två år av mitt liv på att spela den perfekta hustrun, på att gå på hennes tråkiga välgörenhetsmiddagar, på att le mot hennes snobbiga vänner. Och hela tiden visste hon. Hon visste att hon var döende och hon tänkte ta med sig allt i graven eller skänka bort det till någon patetisk hundfond!”

Edward kände hur blodet isade sig i ådrorna. “Slösat två år?” sa han långsamt, som om han smakade på orden. “Var det allt det var för dig? Ett spel?”

Victoria skrattade till, ett kort och hårt ljud. “Åh, snälla. Du är söt, Edward, men du är blind. Tror du verkligen att jag gifte mig med dig för din charm? Ditt familjenamn bar på ett löfte om trygghet. Men sedan upptäckte jag att den verkliga makten, de riktiga pengarna, låg gömda hos den här gamla haggan.” Hon pekade anklagande mot Florence, som nu försökte sätta sig upp mot trappsteget, hennes ansikte var aska bortsett från den klarröda märket där Victoria hade slagit henne.

“Prata inte om min mamma på det sättet”, röt Edward, och tog ett hotfullt steg framåt.

Victoria backade inte. Istället böjde hon sig snabbt ner och ryckte åt sig ett av dokumenten. “Titta på det här! Läs det, Edward! Hon skapade en oåterkallelig stiftelse för sex månader sedan. Nittio procent av de likvida tillgångarna. Låst. Utom räckhåll för dig, och därmed utom räckhåll för mig. Hon gjorde det precis efter att hon fått sin diagnos. Hon planerade att lämna oss med smulor!”

Florence hostade, ett svagt, skorrande ljud som skar genom Edwards hjärta. “Inte… inte oss, Edward”, viskade hon fram. Hennes röst var skör som glas, men blicken hon riktade mot sin son var glasklar. “Bara henne.”

Edward vände sig mot sin mamma och sjönk ner på knä igen. Han struntade i Victoria och dokumenten som fladdrade i luften. Han tog Florences kalla, darrande händer i sina. “Vad menar du, mamma?”

Florence svalde tungt och slöt ögonen för ett ögonblick. När hon öppnade dem igen var de fyllda av en oändlig sorg. “Jag har vetat länge vem hon är, min älskade pojke. Jag anlitade en privatdetektiv för ett år sedan. Jag… jag tyckte inte om hur hon tittade på våra kontoutdrag. Hur hon ställde frågor om bankfacken.”

Victoria gav ifrån sig ett hånfullt ljud. “Så du spionerade på mig? Din paranoida gamla fladdermus!”

“Håll käften!” skrek Edward över axeln, med en sådan kraft att Victoria faktiskt tystnade. Han vände sig återigen mot sin mamma. “Fortsätt.”

“Detektiven hittade saker”, fortsatte Florence, varje ord verkade kosta henne enorm kraft. “Hon hade enorma skulder. Spelskulder. Lån från fel sorts människor. Och… hon hade en annan. En man. De planerade att använda våra pengar för att betala av hennes skulder och börja ett nytt liv. Jag kunde inte låta henne förstöra dig, Edward. Så jag låste pengarna. Stiftelsen är skriven i ditt namn, men du får inte tillgång till kapitalet förrän du fyller fyrtio, eller… vid händelse av skilsmässa.”

Edward kände hur rummet snurrade. Skulder. En älskare. Bedrägeriet var så djupt och totalt att han knappt kunde andas. Han tittade på de vackra, vilda blommorna han hade plockat på vägen hem, spridda över golvet. De var en symbol för hans kärlek till sin mamma, en kärlek som nu färgades av en fruktansvärd insikt om hur blind han hade varit.

Han reste sig långsamt och vände sig mot Victoria. Hennes ansikte var nu blekt, insikten om att hennes hemligheter var avslöjade började sjunka in. Men istället för ånger, flammade hennes ögon av ren desperation.

“Det är en lögn!” skrek Victoria, men hennes röst darrade. “Hon ljuger för att vända dig emot mig! Hon har alltid hatat mig!”

“Är det en lögn?” frågade Edward med iskall röst. Han klev över pappren på golvet. Steg för steg närmade han sig henne. “Skulderna? Älskaren? Var det därför du var så desperat att få hennes namnteckning ikväll? För att de människorna du är skyldig pengar börjar bli otåliga?”