Jag stänger av mikrofonen och ställer ner den på bordet. Jag plockar upp min champagneglas, höjer det i en tyst skål mot min advokat, och tar en klunk. Vinet har aldrig smakat sötare. Jag vänder på klacken, sveper min kappa tätare omkring mig och kliver ner från podiet. Rummet delar sig för mig som Röda havet. Ingen vågar säga ett ord, ingen vågar möta min blick. De vet alla nu att den naiva lilla flickan dog i samma sekund som hennes far försvann, och att kvinnan som står kvar inte lämnar några fångar.
När jag kliver ut genom dörrarna igen slår nattluften emot mig. Det har börjat regna, tunga, rena droppar som sköljer bort den sista doften av Alexanders parfym från min hud. Bilen väntar på mig på grusgången. Chauffören håller upp dörren, och jag sjunker ner i det mjuka lädersätet.
Det är inte över, precis som Eleonora sa. De stulna tillgångarna på Cypern måste fortfarande återtas, och det finns advokater som medvetet blundat för förfalskningarna som nu ska ställas till svars. Min hämnd har bara börjat. Men ikväll? Ikväll sover jag i fred, för första gången på ett helt år.
