De närmaste veckorna förvandlades mitt liv från filantropi till spionage. Marcus mobiliserade sitt team av tidigare underrättelseagenter. Vi grävde djupt i familjen Vances mörka förflutna, förbi Victors far och farfar, förbi de legitima företagen och in i det svarta hålet av skuggbolag.

Det visade sig att Victors far hade haft en tyst partner. En man från den undre världen i Östeuropa vid namn Alexei Volkov. Alexei var död sedan länge, men hans nätverk hade tagits över av hans son, Julian Volkov. Julian var ett spöke, en man som rörde sig genom diplomatiska kryphål och dolda bankkonton. Och enligt Marcus källor hade Julian precis anlänt till staden.

“Julian letar efter en kryptoplånbok,” förklarade Marcus när han visade upp en suddig övervakningsbild av en man med kalla, grå ögon och en oklanderlig skräddarsydd kostym. “Victors far konverterade hundratals miljoner i svarta pengar till tidiga kryptovalutor och gömde dem på en fysisk enhet. En ‘Cold Wallet’. Enda sättet att komma åt dem är med en 24-ords återställningsfras, eller själva den fysiska nyckeln. Victor var den enda som visste var den fanns.”

“Nyckeln finns där allting började,” mumlade jag och citerade brevet.

Var började allting? Min relation med Victor började på en välgörenhetsgala. Men hans besatthet av makt började i hans barndomshem. Den enorma Vance-herrgården.

“Herrgården såldes efter rättegången,” sa jag. “Men mycket av de antika möblerna och familjeklenoderna som fanns kvar magasinerades i ett lager i industrihamnen. Ägodelar som domstolen ansåg saknade monetärt värde.”

“Vi måste åka dit,” sa Marcus. “Innan Julian inser detsamma.”

Kapitel 8: Jakten i mörkret

Klockan var över midnatt när Marcus och jag, åtföljda av två av hans bästa män, anlände till den övergivna lagerlokalen i hamnen. Regnet öste ner och förvandlade asfalten till svarta speglar. Lukten av saltvatten och rostig metall fyllde luften.

Jag hade en liten ficklampa i handen. När vi bröt förseglingen till containern där Victors privata tillhörigheter fanns, möttes vi av en vägg av damm. Här fanns gamla böcker, barndomsleksaker, porträtt av Eleanor som nu satt och ruttnade i en cell.

“Var letar vi?” frågade Marcus och började metodiskt gå igenom en trave med trälådor.

“Victor var sentimental när det gällde sin egen överlägsenhet,” sa jag. “Han älskade saker som såg oskyldiga ut men som gömde hemligheter. Som källardörren.”

Jag rörde mig genom containern och kände en klump i magen vid åsynen av hans gamla saker. Längst in, under en presenning, fann jag ett gammalt, tungt kassaskåp. Det var öppet och tomt, genomsökt av polisen för länge sedan. Men ovanpå kassaskåpet stod ett intrikat snidat schackspel i marmor och trä.

Jag stirrade på det. Där allting började.

Första gången Victor bjöd hem mig, spelade vi schack. Han lät mig vinna, insåg jag nu, för att ge mig en falsk känsla av säkerhet. Men schackspelet hade tillhört hans far.

Jag plockade upp den svarta kungen. Den var onormalt tung. Jag kände med tummen över basen. Där fanns en mikroskopisk skarv. Med ett skarpt klick vred jag basen moturs. Den lossnade.

Ur den ihåliga kungen föll ett litet, svart USB-liknande föremål ut i min handflata. Det var cold wallet-nyckeln. Och lindat runt den fanns en liten papperslapp med 24 ord skriva i mikroskopisk text.

“Jag hittade den,” andades jag.

Men i samma ögonblick som orden lämnade mina läppar, släcktes de få gatlamporna utanför containern. Ljudet av bildörrar som slogs igen ekade över hamnområdet.

Marcus drog sitt vapen på en bråkdel av en sekund. “Vi har sällskap. Två fordon, minst sex män.”

En röst ekade genom mörkret utanför, med en tjock brytning. “Fru Sterling. Så vänligt av er att göra grovjobbet åt mig. Vänligen kom ut med nyckeln, så behöver vi inte låta det här bli… stökigt.”

Det var Julian Volkov. Han hade skuggat oss.

Kapitel 9: Schackmatt

Jag tittade på nyckeln i min hand. Hundratals miljoner i blodspengar. Pengar som hade kostat människors liv. Jag tittade på Marcus. Han nickade kort; han var redo att strida till döden för att skydda mig.

Men jag var inte längre en fånge som väntade på att bli räddad. Jag var Elena Sterling.

“Marcus,” viskade jag. “Ge mig din bärbara dator.”

Han blinkade förvånat men räckte över den stöttåliga datorn från sin ryggsäck.

“Kan du hålla dem tillbaka i fem minuter?” frågade jag.

“Jag kan hålla dem tillbaka i femtio minuter om det behövs,” svarade han och osäkrade sitt vapen.

Jag slog upp datorn på en gammal trälåda i mörkret, kopplade upp den via Marcus säkra satellituppkoppling och tryckte in USB-nyckeln. Skärmen lyste upp mitt ansikte. Jag matade in de 24 orden. Händerna flög över tangentbordet. Saldo: 450 miljoner dollar i omräknad kryptovaluta.

Utanför började skottlossningen. Ljuddämpade skott piskade mot containerns metallsidor. Marcus och hans män besvarade elden. Det var kaos, doften av krut blandades med dammet.