“…kommer nästa stora vinterstorm att orsaka jordskred som drar med sig hela dalen,” avslutade Ashley. “Inklusive din bäck, din skog, och kanske ditt hus. De har väntat på att Henderson skulle dö. Enligt kontraktet i den där lådan träder avverkningsrätten i kraft 24 månader efter den ursprungliga ägarens bortgång. Och Apex maskiner har redan börjat samlas i grannstaden.”

Jag kände hur marken tycktes gunga under mina fötter. Allt jag hade byggt. Varje träd jag hade räddat. Varje timme jag hade tillbringat med att gräva diken och rena jorden. Allt hotades av ett papper min far hade skrivit under i hemlighet för att finansiera sin livsstil, långt innan han ens försökte ta min mark. Även från sin fängelsecell fortsatte Robert Whitmore att förstöra mitt liv.

Jag tittade på Ashley. Hon stod och huttrade i kylan. Hon hade kört i fyra timmar genom regnet för att varna mig. Hon hade ingenting att vinna på detta.

“Kom in,” sa jag och plockade upp lådan. “Du fryser.”

För första gången på åratal såg jag ett genuint leende, om än litet och försiktigt, bryta igenom i hennes ansikte. “Tack.”

Kapitel 3: Krigsråd vid eldstaden

Inne i stugan var det varmt och doftade av cederträ och rök. Jag tände en eld i den öppna spisen av natursten som jag själv hade murat, medan Ashley tyst stod och betraktade rummet. Det var en stark kontrast till det överdådiga huset i Portland. Här fanns inga kristallkronor eller antika franska möbler. Här fanns solida ekbord, bekväma läderfåtöljer slitna av användning, böcker staplade från golv till tak och stora fönster som ramade in havet som en levande tavla.

Jag gav henne en kopp hett kaffe och en torr ylletröja, och vi satte oss vid det stora matbordet. Lådan stod mellan oss som en oöppnad bomb.

“Hur mycket vet du om de här dokumenten?” frågade jag och drog bort den blöta tejpen.

“Tillräckligt för att förstå att det är ett juridiskt minfält,” sa Ashley och smuttade på kaffet. Hennes händer skakade fortfarande lite. “Jag har lärt mig ett och annat sedan jag var tvungen att börja läsa pappas gamla utdrag för att hjälpa mamma genom konkursen. Kontraktet med Apex är briljant konstruerat. De betalade en klumpsumma till stiftelsen – pengar pappa antagligen brände på aktiemarknaden – och i gengäld fick de rätt att aktivera avverkningen vid ett framtida datum.”

Jag drog ut en trave papper. De luktade av damm och mögel. Högst upp låg kontraktet med Apex Timber, försett med min fars namnteckning och stiftelsens officiella sigill. Jag skummade igenom den juridiska jargongen. Det var ett iskallt, vattentätt dokument.

“De har rätt,” muttrade jag. “De har servitut för att dra vägar rakt igenom min norra gräns för att nå Hendersons skog. Och kalhygget… Herregud. De planerar att ta 90 procent av biomassan. Dalen kommer inte att överleva det.”

“Och det finns ingen klausul för miljöskydd?” frågade hon.

“Det är Apex,” sa jag bittert. “De betalar sina advokater mer än de betalar för marken. De kommer att krossa alla lokala miljöregleringar genom att stämma länet tills kommunen ger upp av utmattning.”

Jag gnuggade mig i ansiktet. Frustrationen hotade att koka över i ren, okontrollerbar ilska. Min far var borta, men hans spöke sträckte sig från graven för att strypa mig.

“Malcolm,” sa Ashley mjukt. “Du stoppade honom förut. Du kan stoppa det här.”

“Förra gången handlade det om förfalskade dokument och en egendom som redan var avskild från stiftelsen. Jag hade lagen på min sida,” förklarade jag. “Det här… det här gjordes för sju år sedan, när pappa fortfarande hade full laglig rätt att teckna avtal för stiftelsens räkning. Han förrådde vår grannne, men tekniskt sett bröt han inte mot lagen. Kontraktet är giltigt.”

Ashley lutade sig framåt. En gnista tändes i hennes ögon, en påminnelse om den intelligens jag visste att hon besatt men sällan använde till något gott tidigare. “Men tänk om Apex visste att de köpte rättigheterna av en bedragare? Tänk om vi kan bevisa att Apex insåg att pappa missbrukade stiftelsens medel, och ändå valde att blunda för det eftersom de fick ett så bra pris?”

Jag stannade upp och tittade på henne. “Vad menar du?”

Hon drog fram en mindre mapp från botten av lådan och sköt den över bordet. “Jag hittade intern e-post som pappa hade skrivit ut. Kommunikation mellan pappa och Apex’s chefsförhandlare, en man som heter Richard Vance. Titta på datumet på det översta mailet.”

Jag läste mailet. Det var daterat tre dagar innan kontraktet skrevs under. I texten diskuterade pappa behovet av att hålla transaktionen “borta från de ordinarie stiftelserevisionerna” och krävde att betalningen skulle göras till ett holdingbolag på Caymanöarna, inte till stiftelsens huvudkonto. Vance hade svarat med: “Vi bryr oss inte om var du gömmer pengarna, Robert, så länge skogen blir vår när gubben dör.”