– Ja, Monsieur Lenoir. Ni har omedelbar, absolut kontroll över alla tillgångar.
– Bra. Mitt första beslut som ägare av Grand Hôtel du Lac är att avskeda Marc Delmas med omedelbar verkan, sa Gabriel. Men inte bara det. Mina advokater kommer i morgon bitti att inleda en fullständig extern revision av hotellets räkenskaper för de senaste fem åren. När vi hittar de saknade medel som jag just identifierade, kommer vi att överlämna allt till polisen i Annecy för grov förskingring och bedrägeri.
Marc skakade nu okontrollerat. Den man han hade kallat “luffare” och skickat iväg till soppköket, stod nu och grusade hans liv med en isande, matematisk precision.
– Damien, sa Gabriel mjukt till säkerhetschefen som fortfarande stod i dörröppningen.
– J-ja, Monsieur Lenoir? sa Damien och sträckte på ryggen.
– Kan du vara vänlig att eskortera Monsieur Delmas ut ur byggnaden? Han får inte röra sin dator eller ta med sig några dokument. Bara sin jacka. Om han gör motstånd, ring polisen.
Damien log, ett äkta och brett leende. Han klev fram och lade en tung hand på Marcs axel.
– Med största nöje, Monsieur Lenoir. Kom nu, Marc. Du hörde chefen.
När dörrarna till presidentsviten stängdes bakom den gråtande ex-direktören, sänkte sig ett lugn över rummet igen. Gabriel sjönk ner i den tunga chesterfieldfåtöljen bakom skrivbordet. Han rörde vid träet, strök över dammet. Han var plötsligt väldigt trött, men det var inte den ihåliga tröttheten från gatan. Det var tröttheten hos någon som äntligen kommit hem efter en oändligt lång resa.
Notarien började packa ihop sina dokument.
– Vi ska lämna er i fred, Monsieur Lenoir. I morgon finns det mycket pappersarbete att gå igenom. Men ikväll… ikväll är detta ert hem.
När alla hade gått, utom Madame Rousseau, reste sig Gabriel och gick fram till fönstret. Solen höll på att gå ner bakom alperna och målade himlen i violett och guld. Han tittade ner på sin egen spegelbild i fönsterglaset. Han såg fortfarande ut som en tiggare. Han bar fortfarande kappan med hål i.
– Vad ska ni göra nu, Gabriel? frågade Madame Rousseau tyst bakom honom.
Gabriel tänkte på åren i kylan. Han tänkte på männen och kvinnorna han hade sovit bredvid under broarna i Lyon, människor osynliga för samhället, precis som han hade varit för Marc Delmas några timmar tidigare. Han tänkte på sin far, som hade skapat all denna rikedom i tystnad och sorg.
– Jag ska ta ett bad, sa Gabriel och ett litet, nästan barnsligt leende dök upp på hans läppar. Ett varmt bad. Och i morgon… i morgon ska vi renovera det där soppköket två gator bort. Vi ska bygga ut det. Hotellet ska inte bara vara en plats för de rika som bär dyra klockor. Det ska bli en plats som vet hur man välkomnar människor, oavsett vad de har på banken.
Han vände sig mot rummet, mot valnötsasken med hans namn på.
– Min far byggde det här för mig. Nu är det min tur att bygga något för dem som världen glömt.
Och för första gången på fyrtio år, tändes lamporna i presidentsviten på Grand Hôtel du Lac, och sken starkt och klart ut över sjön i natten.
DEL 3: Arvet och Löftet
Solen steg långsamt över Annecysjön och kastade ett gyllene ljus genom presidentsvitens panoramafönster. För första gången på tre decennier vaknade Gabriel Lenoir inte av bilar som körde förbi, kylan från asfalten eller den ständiga rädslan för att bli bortkörd. Han vaknade i en säng så mjuk att det kändes som att sväva.
Han låg stilla en lång stund och stirrade upp i det utsmyckade taket. Doften av kaffe och nybakat bröd letade sig in i rummet. När han satte sig upp på sängkanten såg han att någon – förmodligen den diskreta personalen under Madame Rousseaus ledning – hade lagt fram rena, pressade kläder åt honom. Det var inte dyra kostymer, utan bekväma, högkvalitativa kläder: en mjuk grå tröja av kashmir, mörka byxor och ett par handgjorda läderskor. Vid sidan av låg hans gamla klocka från 1989, nu noggrant putsad.
Efter ett långt, varmt bad som skrubbade bort åratal av gatans smuts, klädde han sig och gick ut i svitens vardagsrum. Där väntade Madame Rousseau med en rykande kaffekanna och en tjock bunt mappar.
– God morgon, Gabriel, sa hon med ett varmt leende. Advokaterna och revisorerna väntar i styrelserummet. Och polisen har just bekräftat att Marc Delmas är under utredning. Han försökte boka ett flyg till Genève tidigt i morse, men hans pass har dragits in.
Gabriel tog en klunk av det starka kaffet. Det smakade hopp. – Låt oss gå ner. Jag har personal att träffa innan vi dyker ner i siffrorna.
