Innan poliserna hann gripa tag i henne kastade hon sig mot skafferidörren i det bakre hörnet av köket. Dörren svingades upp med en duns och avslöjade en dold trappa som ledde ner i husets källare – en källare som enligt arkitektritningarna för detta gamla hus från början varit en gammal vinkällare, men som nu uppenbarligen byggts om till någonting helt annat.

”Stanna! Polisen!” skrek den andre polisen och drog sitt vapen, men Sara hade redan slängt igen dörren efter sig och låst den från insidan med ett tungt reglar som ekade i hela rummet.

Det hördes ett metalliskt klick följt av ett dämpat dån från källaren – som om en tung lucka slog igen långt där nere i mörkret.

”Upp med den dörren! Nu!” ropade polismannen och slog sin axel mot dörrbladet, men träet var förstärkt med stål.

Jag stod kvar mitt i köket, omgiven av blåljusets blinkande sken, med Roberts sista ord ringande i öronen och sirenerna som tjöt utanför. Ethan var där nere i mörkret. Och tiden höll på att rinna ut.

Den tunga ekluckan gav efter med ett brak när polisernas verktyg slog sönder låsmekanismen. Dammvirvlar dansade i skenet från polisernas ficklampor när vi trängde in i mörkret. Trappan ner till källaren var smal och brant, byggd i rå betong som kändes fuktig mot handflatan. Doften av gammalt damm blandades med en stickande, sötaktig kemisk odör som fick halsen att snöras åt.

”Håll er bakom oss”, beordrade den äldre polisen, vars namn taggtrådsarmbandet visade hette Berg. Han höll sin tjänstepistol i ett fast grepp, med ficklampan riktad framför sig längs de kalkstensklädda väggarna.

Vi rörde oss nedåt i tystnad, en tystnad som bara bröts av våra egna fotsteg och det dova, monotona brummandet från ett ventilationssystem som tycktes suga ut luften ur rummen där nere. Det här var inte en vanlig källare. Det var ett underjordiskt komplex, upplyst av svagt flimrande lysrör i taket som färgade allt i ett sjukligt gröngult ljus.

Längst ner i korridoren öppnade sig en rad dörrar. De flesta stod på glänt och avslöjade tomma rum fyllda med flyttkartonger, gamla möbler och staplar av pärmar märkta med Henrys och Saras initialer. Men längst in, bakom en dörr med elektroniskt kodlås som stod öppen på gaveln, hördes ett svagt, klinkande ljud.

Och sedan en röst.

”Mormor?”

”Ethan!” skrek jag och kastade mig framåt förbi poliserna.

Rummet vi klev in i var sterilt, vitt och lyste upp av starka strålkastare monterade i taket. Det såg ut som ett laboratorium eller ett exklusivt förvaringsrum för konst, men mitt i rummet stod ett enkelt stålskrivbord. Och bredvid det, upplyst av en ensam lampa, låg min älskade lilla pojke på en filt på golvet. Han såg omtöcknad ut, med slutna ögon, men han andades. Hans bröstkorg höjdes och sänktes i långsamma, tunga andetag.

”Han har fått något lugnande”, ropade polisen Berg som snabbt undersökte pojken och kände på hans handled. ”Vi måste få upp honom i frisk luft. Nu!”

Men Sara syntes inte till. Rummet hade en andra utgång – en dörr som stod öppen mot en underjordisk tunnel som ledde ut mot skogen bakom fastigheten.

När vi till slut kom upp i den friska höstluften, med Ethan i min famn och sirenernas ljud som ekade över grannskapet, insåg jag att mardrömmen inte var över. Henry satt i en polisbil en bit bort, handfängslad och med ett ansikte så blekt att det liknade krita. Han hade försökt ringa Robert, precis som Robert sagt. Han hade upptäckt vad Sara planerade – att radera alla band till det gamla livet, till familjen, till arvet som stod i vägen för deras nya, glänsande fasad.

Ambulansen darrade i tomgång när de lyste med sina lampor på oss. Jag kramade Ethan hårt mot mitt bröst medan han famlade efter sin lilla plastdinosaurie som låg tryckt mot min axel. Det perfekta leendet hade fallit sönder i krasade skärvor, och bakom låg mörkret blottlagt. Men vi hade överlevt. Vi hade tagit oss ut i ljuset.