“Personalen kommer nu att börja plocka undan i baren”, lade Daniel till artigt, stängde av mikrofonen och klev ner.

Utanför i min bil drog jag ett djupt andetag. Luften kändes plötsligt lättare. Jag lade i växeln och körde ut från Hollow Creek, bort från lavendelklänningar, dyra räkningar och en illusion som jag hade klamrat mig fast vid alldeles för länge. Morgondagen skulle bli en ny dag, en dag utan förväntningar, en dag bara för mig. Supermamman hade äntligen räddat sig själv.