Viktor granskade Elias från topp till tå och skrattade lågt. “Gamle man, jag har bestigit berg som skulle få dina knän att vika sig av blotta tanken. Jag är inte här för varningar. Jag letar efter ett spår. Och jag betalar bra för information.”

När ingen i byn svarade, mörknade Viktors blick. “Vi slår läger här i natt. Imorgon bitti går vi upp. Med eller utan guide.”

Kapitel 3: Jakten börjar

Senare den natten smög Maya över till Elias stuga. Regnet smattrade mot taket och vinden ven genom dalen.

“De kommer att hitta dem,” viskade Maya oroligt. “Viktor har drönare, värmekameror och tunga vapen. Den Svarta Kungen kanske är stark, men han är inte immun mot kulor.”

Elias satt i tystnad en lång stund och stirrade in i elden. Till slut reste han sig upp och gick fram till en gammal trälåda i hörnet av rummet. Han öppnade den och tog fram två slitna klätterharklar och en rulle tjockt, svart rep.

“Vi måste varna honom,” sa Elias med låg röst. “Djuren uppfattar fara på ett annat sätt än vi, men de förstår inte den teknologi som dessa män för med sig. Vi känner till stigar som Viktor inte kan se på sina satellitkartor. Vi måste ta oss upp dit innan dem och leda Kungen och hans unge djupare in i grottsystemen bakom berget.”

Att klättra på natten under ett rasande oväder var ren dårskap, men Maya tvekade inte en sekund. Bilden av lejonungens hjälplösa ögon och den enorma hanens tacksamma blick brann i hennes minne. Hon tog på sig sin tjockaste jacka, fäste pannlampan på hjälmen och följde efter Elias ut i mörkret.

Vägen upp var brutal. Regnet hade förvandlats till underkylt regn, som lade en tunn hinna av hal is över varje sten och rot. Maya halkade flera gånger, hennes händer var blodiga och stela av kyla trots handskarna. Men Elias rörde sig med en spöklik smidighet, driven av en inre eld som verkade trotsa hans ålder.

När de nådde den första platån, halvvägs upp mot toppen, hörde de plötsligt ett ljud som fick blodet att frysa till is. Det var inte åska. Det var det mekaniska, ilskna surrandet av en drönare.

Viktor och hans män hade inte väntat till morgonen. De var redan på väg upp, och de använde nattkikare och drönare med värmekameror för att söka av terrängen.

Kapitel 4: Drabbningen bland molnen

“Göm dig!” väste Elias och drog ner Maya bakom ett massivt klippblock just som ett starkt sökarljus från drönaren svepte över området där de nyss stått.

Nedanför dem kunde de se ljuskäglorna från jägarnas pannlampor röra sig som små, elaka insekter uppför berget. De rörde sig snabbt, onaturligt snabbt.

“De har fått korn på något,” viskade Maya.

Och sedan hörde de det. Ett dån som verkade komma inifrån själva berget. Det var ett vrål så kraftfullt, så fyllt av uråldrig vrede, att det fick stenarna under deras stövlar att vibrera. Det var Den Svarta Kungen. Han ropade ut en varning till inkräktarna.

“Han försvarar sitt revir,” sa Elias. “Men han röjer sin position! Vi måste skynda oss.”

De lämnade stigen och klättrade rakt uppför den brantaste delen av klippan, en genväg som var livsfarlig men som sparade dem värdefull tid. När de till slut hävde sig över kanten och nådde toppen, den plats där Maya först hade räddat ungen, möttes de av en surrealistisk scen.

Dimman låg tjock, belyst underifrån av jägarnas starka lampor. Viktor stod längst fram, ett tungt gevär med ett avancerat kikarsikte höjt mot axeln. Hans män bildade en halvcirkel bakom honom, nervösa men redo att skjuta.

Och där, högt uppe på en utskjutande klippa som såg ut att sväva i luften, stod Den Svarta Kungen. Han var ännu mer skräckinjagande nu. Hans svarta päls var rest, och hans muskler spändes som stålvajrar under huden. Vid hans fötter låg ungen, tryckt mot marken i rädsla.

“Där är han,” viskade Viktor exalterat och klickade av osäkringen på sitt gevär. “Vilket magnifikt monster. Han är värd miljoner.”

“NEJ!” skrek Maya utan att tänka sig för. Hon rusade fram från skuggorna, ställde sig mellan jägarna och klippan och sträckte ut armarna.

Viktor sänkte geväret något och tittade på henne med irritation. “Du… flickan från byn. Flytta på dig. Du är i vägen för mitt skott.”

“Ni får inte göra det här!” ropade Maya över stormens vrål. “Han är inget byte! Han är en levande legend. Vänligen, vänd om. Berget kommer inte att förlåta er om ni rör honom.”

Viktor skrattade hånfullt. “Berget har inga känslor, flicka. Det är bara sten och is. Och det där är bara ett djur. Ta bort henne därifrån,” beordrade han två av sina män.

Men innan männen hann ta ett steg framåt, skedde något oförklarligt. Den Svarta Kungen sänkte huvudet och gav ifrån sig ett ljud som inte var ett vrål, utan en djup, pulserande resonans. Det lät som jordbävningens hjärtslag.