“Allt är perfekt,” svarade jag. Jag lutade mitt huvud mot honom.
“Jag tänkte bara på min farfar. På vad han gav mig.” “Ett vackert hus,” sa David och tittade upp mot träbalkarna. “Mer än så,” svarade jag, och blicken fastnade på den lilla inramade lappen över spisen. “Han gav mig förmågan att veta mitt eget värde. Och han gav mig modet att bränna broar till platser jag aldrig borde ha besökt från början.”
Solen började gå ner över horisonten i Idaho och målade himlen i spektakulära nyanser av lila och orange. Vattnet speglade färgerna, lugnt och ostört. Mitt hem var äntligen mitt. Och jag skulle aldrig, aldrig mer be om ursäkt för att jag tog min plats i det.
