Travis, som hade suttit kvar i bilen, klev nu ut. Han försökte spela den resonliga medlaren. Han gick fram till oss, log ett snett, grabbigt leende och stoppade händerna i fickorna.

“Kom igen, Alice. Låt oss vara vuxna här,” sa han. “Självklart var det en miss med Lucy. Vi mår alla dåligt över det. Men att göra oss hemlösa? Tänk på dina syskonbarn. Var ska Aiden och Sophie bo?”

Jag stirrade på honom. Åtta år av att bygga ett liv på min familjs bekostnad, av att låta mina föräldrar betala för deras mat, el och semestrar.

“Ni är vuxna människor, Travis,” sa jag kallt. “Ni har båda jobb. Hyr en lägenhet. Som alla andra i världen gör.”

“Vi har inga sparpengar!” utbrast Jenna och tårarna började nu strömma nerför hennes kinder. Den klassiska Jenna-taktiken. När ilska inte fungerade, kom tårarna. “Vi har lån! Bilar! Vi planerade inte för detta!”

“Då föreslår jag att ni börjar planera idag.”

David hade kommit runt hörnet av huset. Han ställde sig bredvid mig, tyst men hotfull i sin blotta närvaro. Han är ett huvud längre än Travis och har en blick som kan frysa vatten.

“Det är nog dags för er att åka,” sa David lugnt.

Travis tittade på David, sedan på mig. Han svalde hårt, tog tag i Jennas arm och muttrade något om advokater innan han drog med henne till bilen.

När de körde iväg kände jag hur jag skakade. David kramade mig.

“Är du okej?” frågade han.

“Ja,” sa jag och andades ut. “För första gången i mitt liv är jag faktiskt det.”

Förfallet

Dagarna blev till veckor och sextiodagarsfristen kröp närmare. Via mormor och de rykten som spreds i släkten fick jag veta hur desperat situationen hade blivit i huset.

Polisutredningen resulterade i att åklagaren beslutade att väcka åtal mot mina föräldrar för framkallande av fara för annan, samt bristande tillsyn av barn. Eftersom de inte var straffade sedan tidigare skulle det troligen resultera i villkorlig dom och dryga böter, men skammen i deras sociala kretsar var total. Historien hade läckt ut. Vänner som de hade spelat golf med vände dem ryggen. Jennas perfekta fasad på sociala medier raserades när folk i kommentarerna började fråga varför hon flyttade från huset “hon ägde”.

Socialtjänsten hade också tvingat Jenna och Travis att gå en föräldrakurs, under hot om att annars inleda en djupare utredning av deras egen hemmiljö. Detta var ett oerhört slag mot Jennas ego.

Föräldrarna var förkrossade. De hade försökt få ett banklån för att köpa ett litet radhus, men med deras stundande juridiska kostnader och pappas stundande pension var bankerna ovilliga att ge dem det kapital de behövde. Jenna och Travis, som insåg att de var tvungna att stå på egna ben, hamnade i enorma gräl. Utan den buffert som mina föräldrars pengar hade gett dem, sprack fasaden på deras äktenskap. De insåg att de inte hade råd med en rymlig villa, utan var tvungna att hyra en sliten trea i en mycket mindre attraktiv del av staden.

Den guldgosse-bubbla som Jenna levt i hade spruckit. Det fanns ingen som kunde rädda henne den här gången.

En vecka innan vräkningsdatumet ringde pappa. Jag lät den gå till röstbrevlådan.

När jag lyssnade på meddelandet hörde jag en äldre mans brutna röst. “Alice… det är pappa. Jag vet att vi gjorde fel. Jag vet att vi borde ha sett till att Lucy… att hon hade det bra. Men snälla. Vi har ingenstans att ta vägen som rymmer oss alla. Mamma gråter varje dag. Huset är det enda vi har kvar av våra liv. Sälj det inte. Snälla, prata med oss.”

Det fanns en tid då den rösten skulle ha krossat mitt hjärta. Jag skulle ha gett upp, gett efter, kompromissat för att hålla familjen samman. Men jag blundade och såg framför mig hur Lucy hade sett ut när jag hittade henne i mormors tröja, darrande på soffan.

Jag raderade meddelandet.

Den tomma bostaden

På den sextionde dagen körde jag och David dit. Jag hade med mig en låssmed.

När vi svängde in på uppfarten var huset tyst. Gräsmattan, som pappa brukade hålla pedantiskt klippt, var vildvuxen. De flesta fönster var mörka. På uppfarten stod bara några övergivna sopsäckar och en trasig gräsklippare.

De hade flyttat ut natten innan. Förmodligen för att slippa förnedringen att möta mig.

Jag låste upp dörren med min gamla nyckel och klev in. Låssmeden började genast byta ut cylindrarna i dörren.

Huset ekade tomt. Det luktade damm och bitterhet. Jag gick genom hallen in i vardagsrummet. Det var här mamma brukade arrangera Jennas danspokaler. Hyllorna var tomma, med bara ljusa rektanglar i dammet som avslöjade var de en gång stått.