Telefonen ringade till. Det var ett meddelande från ett okänt nummer, men jag behövde inte öppna det för att veta vem det var ifrån. Jag lade telefonen upp och ner på bordet, stängde av ljudet och tittade ut genom fönstret mot stadens tända skyltar som glimmade i mörkret.
Där ute fortsatte livet. Bilarna gled förbi på gatorna nedanför, människor promenerade förbi restaurangerna, och någonstans i närheten fladdrade ett litet stearinljus på ett bord utan att någon behövde låtsas att allt var bra.
Allt var bra på riktigt nu.
Jag rätade på ryggen, la fingrarna på tangentbordet och började skriva det första e-postmeddelandet till min första riktiga kund.
Det var dags att bygga något. På mitt eget sätt.
