“Men varför…” började Ashley, men sedan stannade hon upp. Hennes blick föll på den manilamapp hon själv hade burit till min veranda två dagar tidigare. Ansökan om godmanskap.
Mormor nickade mot Ashley. “Du har redan räknat ut det, min flicka. Marlene försökte få mig förklarad inkapabel att ta hand om mig själv. Om domstolen hade utsett henne till min god man och förmyndare – vilket var vad hon ansökte om – skulle hon också ha tagit över som förvaltare för Michaels stiftelse.”
“Dagen efter att hon hade blivit utsedd till god man,” sa jag tyst, plötsligt förstod jag varje liten bit av pusslet. “Skulle hon ha haft makten över fonden. Men hon hade ett problem. Mitt bröllop.”
“Exakt,” sa mormor. “När du säger ‘ja’ vid altaret idag, Claire, övergår halva fonden automatiskt i ditt namn, lagligt och oåterkalleligt. Marlene visste att hon inte hade tillräckligt med tid att få igenom godmanskapet innan bröllopet. Så hon försökte tvinga dig att ställa in det.”
Mina tankar snurrade tillbaka till det där textmeddelandet i söndags. Cut Grandma från gästlistan. Låt Ashley tillkännage sin förlovning. Be om ursäkt. Gör det – annars förskjuter jag dig, och ingen kommer.
“Hon försökte inte bara straffa mig,” viskade jag. “Hon ville att jag skulle vägra. Hon ville skapa ett så stort bråk att jag skulle ställa in bröllopet, eller åtminstone skjuta upp det. Hon behövde tid.”
“Och hon drog sig inte för något för att få den tiden,” sa mormor strängt och vände sig mot Mostrar. “Hon medicinerade mig. Hon stal lugnande medel, bytte ut mina blodtrycksmediciner och gav mig doser som fick mig att framstå som dement. Hon tog foton av en smutsig kopp för att ‘bevisa’ att jag förföll. Allt för att stjäla arvet som er egen bror lämnade till sina barn.”
Ett kollektivt flämtande hördes från mostrarna. Moster Susan började gråta, med händerna för ansiktet. Moster Diane stirrade på Marlene med avsky.
“Du förgiftade vår mamma?” skrek Diane plötsligt. “Din egen svärmor?! För pengar?”
Marlene ställde sig upp igen, paniken hade nu övergått i ett desperat, hörnpressat raseri. “Ni förstår ingenting! Jag gav upp mitt liv för er! Jag var en ung änka! Michael lämnade mig för att ta hand om två snorungar! Varför skulle de få miljoner när jag tvingades skrapa ihop till hyran? Jag förtjänade de pengarna! Jag var hans fru!”
“Du brände din del på bilar, dyra resor med dina vänner och designerväskor innan din mans kropp ens hade hunnit kallna!” röt mormor, med en kraft som jag aldrig hade hört hos henne förut. “Och sedan tvingade du Claire att betala priset. Du gjorde henne till din tjänare, din syndabock, medan du köpte Ashleys lojalitet med falska löften.”
“Jag skyddade dem!” skrek Marlene.
“Du stal från mig,” sa Ashley, hennes röst var stadig nu. “Du betalade min praktikplats i Chicago med lån? Du sa att du tog lån för mig?”
Marlene tvekade. “Jag gjorde det för att…”
“Du sa att vi var tvungna att sätta Claire på avbetalningsplaner för college för att vi var panka!” Ashleys röst steg. “Du sa till mig förra veckan att jag var tvungen att gifta mig snabbt med Brad för att vi behövde hans familjs pengar för att rädda vårt hus!”
Rummet blev knäpptyst igen. Jag tittade på min syster. Ashley, min eviga rival, flickan som alltid fick det hon pekade på. Hon skakade i hela kroppen.
“Du försökte få mig att tillkännage min förlovning på Claires bröllop…” sa Ashley, hennes ögon spärrades upp i en skrämmande insikt. “För att du visste att Claire aldrig skulle förlåta mig. Du ville att vi skulle hata varandra. Du ville förstöra hennes dag så till den grad att hon kanske avbröt allt. Och du använde mig för att göra det.”
“Ashley, älskling, snälla…” Marlene sträckte ut en hand.
“Rör mig inte,” väste Ashley och ryggade tillbaka som om mamma vore gjord av eld. “Du fick mig att underteckna domstolspapper som kunde ha dödat mormor! Du sa att det var för hennes eget bästa! Du är ett monster.”
Jag kände en hand på min axel. Det var Ethan. Han hade tyst kommit in i rummet efter att ha hört skriken. Han stod bredvid mig i sin svarta smoking, lugn och stabil, som ett berg i en storm. Han tittade på mappen, på mormor och sedan på Marlene.
“Claire,” sa Ethan mjukt. “Vad vill du göra?”
För första gången i mitt liv ställde någon den frågan och menade det. Vad vill du göra? Inte vad måste du göra för att hålla freden? Inte varför gör du allting så svårt?
Jag tittade på Marlene. Kvinnan som hade fött mig, som hade format varje uns av mitt självförtroende och mina rädslor. Kvinnan som hade övertygat mig om att min pappa, som jag älskade så mycket, hade övergivit oss i skam.
