Jag gick fram till det lilla klaffbordet vid trappan, tog upp min mors gamla silverpenna som låg där i en liten skål – samma penna hon alltid hade använt när hon betalade räkningar i köket sent på kvällarna medan huset sov – och lade den i min egen ficka.
”Ni har tjugofyra timmar på er att flytta ut era personliga tillhörigheter,” sa jag och såg Harold rakt i ögonen. ”Precis som ni skrev i brevet till mig på sjukhuset: nu är det dags att hantera saker på egen hand. Lycka till.”
Utan att se mig om gick jag mot utgången, förbi smidesgrindarna och ut i den friska luften. Solen började bryta igenom molnen över Greenwich, och för första gången på tre år kände jag inte smärtan efter olyckan alls. Jag kände bara att jag äntligen var hemma.
