Emilia började föra en vinterdagbok. Hon noterade vindriktningen, isens tjocklek och mängden hö som konsumerades. Tomás slog in pålar i marken och räknade varje last.

En eftermiddag gav Mariana Julián nyckeln till redskapsboden.

Det var ingen kärleksförklaring. Det var det första tecknet på självförtroende.

Alla fyra arbetade innan marken helt frös ihop. De flätade grenar, grävde diken, flyttade stenar och förstärkte balkar med råhud.

De började också bilda en familj utan att ge den ett namn.

Julian lagade den trasiga handsken som Tomas gömt för att inte oroa sin mor. Han gjorde klart benet på en trähäst som Nathaniel lämnat ofärdig. Han lämnade tillbaka den till henne utan att gravera sina initialer på den.

Varje morgon lämnade Mariana en kopp kornkaffe bredvid sina verktyg. Emilia såg honom läsa avelsregistren med snabbheten hos en erfaren manager.

Roque reagerade genom att sprida rykten. Han hävdade att Mariana spenderade sina besparingar på order av en okänd person. Han pressade Jacinto Baeza, butikens ägare, att sänka sin kreditgräns.

En eftermiddag kom meddelandet: det skulle inte finnas mer mjöl, salt, olja eller kryddnejlika förrän skulderna var betalda. Brevet åtföljdes av ett nytt uppköpserbjudande.

“Vi får nöja oss med det som är kvar,” sa Mariana.

“Jag kan skaffa förnödenheter,” svarade Julian för snabbt.

Emilia tittade upp.

“Som vad?”

Julian förblev tyst.

“Hur kan en man utan pengar, utan beskyddare och utan familj i närheten skaffa förnödenheter?”

Ordet “chef” slog honom hårdare än en anklagelse.

Den kvällen gick Doña Inés till ranchen. Hon uppfattade tystnaden mellan Mariana och Julián och berättade en historia från sin ungdom. En fällfångare hade lovat att återvända innan det första snöfallet. Han kom aldrig tillbaka.

“Jag visste aldrig om han hade övergivit mig eller om han var död,” sa hon. “Tystnad tvingar dig att leva i en berättelse vald av någon annan.”

Julian bestämde sig för att erkänna allt.

Innan dess låtsades Eusébio leta efter boskap för avel. Han fann Julián när han reparerade en släde bredvid Tomás.

“Han ser inte längre ut som mannen som kom ut ur Peñas Rojas,” sade han.

“Jag blev kär i dem.”

“Då är din lögn farligare än tidigare.”

“Jag ska berätta för honom i kväll.”

Eusebio ler inte.

“Gör det innan sanningen kommer fram på något annat sätt.”

Men vädersignalerna förändrades. En varm vind blåste från söder och tystnade sedan abrupt. En blek gloria omgav månen. Korna betade otåligt och gick ner till foten av bergen.

Julian var medveten om dessa varningar.

En massa polarluft sjönk ner över bergskedjan.

Han red till byn och varnade herdarna. Roque skrattade åt honom inför alla.

“Jag har större lador och mer hö än du någonsin kommer att se i ditt liv.”

“Hö är värdelöst när snön blockerar dörren.”

“En tiggare ger inte order till jordägarna.

Julián var på väg att avslöja sin identitet. Han stannade när han insåg att ingen skulle upptäcka något om de bara lydde efternamnet Valcárcel.

Han återvände till Vuelta del Álamo. Den natten sadlade han sin häst med avsikt att ansluta sig till Peñas Rojas, ta med rep och mediciner och återvända före gryningen.

Tomás fick reda på det.

“Kommer han att gå som min far?”

Julian knäböjde framför honom.

“Din far dog när han försökte komma hem.” Jag kommer inte att försvinna.

“Alla säger det innan de går.”

Julian för att höja sigillet.

“Då stannar jag.” Och när faran är över kommer du att veta hela sanningen.

Stormen anlände 6 timmar tidigare än väntat.

På mindre än tre timmar försvann vägarna. Vinden blåste med mer än 90 kilometer i timmen och temperaturen fortsatte att sjunka. Korgstaketet var det första som gav vika. Hon vek ihop sig, släppte in lite luft och sköt bort snön från ladan, precis som planerat.

Mariana skötte elden och ransonerna. Emilia noterade vattnet och fodret. Tomás räknade varje last hö. Julián kontrollerade balkar, förråd och ventilation.

När snön rusade in genom öppningen lyfte Mariana en bräda.

“Vi kan stänga den.”

“Om vi behåller fukten kommer vi imorgon att ha blöta djur.”

“Vi kommer att kontrollera deras ryggar varannan timme.”

De naturliga skydden för boskapen förblev torra.

I slutet av den andra dagen blockerades hangarens huvudingång, men de andra två förrådsutrymmena var fortfarande tillgängliga. Ett rep som hängde från taket började slappna av. Mariana och Julián ersatte den med fuktat råhud som, när det torkade, drog sig tillbaka runt balken.

Under den tredje natten dök silhuetter upp mitt i snöstormen.

Roque anlände med tre barn, två arbetare som led av frostskador, Jacinto och hans fru, en äldre kvinna och boskapen som fortfarande kunde gå. Den sekundära ladan i Espuela Quebrada hade kollapsat. Vattenhålet var fruset och höet begravt.

Mariana öppnade dörren utan att nämna hånet.

“Hur många personer?”

—9.

“Hur många djur?”

“Alla som lyckats resa sig.”

— Barn vid elden. De sårade tillsammans med Doña Inés. Svaga kor i den inomhushagen.