“Och du, Sydney,” sa jag. “Marcus Crawford. Säger namnet dig något?”
Namnet slog ner som en blixt i rummet. Sydneys ansikte tappade all färg. Hans käkmuskler spändes så hårt att jag trodde hans tänder skulle spricka.
“Hur…” började han, men orden dog i hans hals.
“Floyd hade inte bara kopior på era e-postmeddelanden, han hade hela den finansiella utredningen,” fortsatte jag skoningslöst. “Han visste att du höll på att sälja ut honom bakom hans rygg för att täcka dina egna spelskulder och tvivelaktiga lån. Ni trodde att han var svag, att han inte märkte vad som försiggick. Men han såg allt. Ni förrådde honom långt innan han tog sitt sista andetag.”
Rummets tystnad var nu öronbedövande. Till och med deras egen advokat, Vance, hade dragit sig tillbaka något i sin stol, uppenbart medveten om att hans klienter just hade gått från att vara arvtagare till att vara potentiella måltavlor för bedrägeriutredningar.
“Det finns en sista klausul,” sa Mitchell, och hans röst skar genom tystnaden som en kniv. “Floyd lämnade det helt och hållet upp till Colleen att avgöra om ni två ska få någon del av arvet överhuvudtaget. Er framtid ligger bokstavligen i hennes händer.”
Del 4: Straffet
Sydney stirrade på mig. Hatet i hans ögon var ofiltrerat, brännande hett. Hela hans illusion av överlägsenhet hade krossats på mindre än fem minuter.
“Du manipulerade honom,” väste han och lutade sig fram över bordet. “Du nästlade dig in och fick honom att vända sig emot sitt eget blod!”
“Du pratar mycket om blodsband, Sydney,” sa jag och reste mig sakta upp. Jag lutade mig också fram, så att våra ansikten bara var några decimeter från varandra. “Men blod betyder ingenting när det är förgiftat. Jag var där när han grät i smärta. Jag var där när han höll på att tyna bort. Var var ni? Ni väntade som gamar på att klockan skulle ticka ner. Ni är inte hans familj. Ni var hans parasiter.”
Edwin hade sjunkit ihop i sin stol och gömt ansiktet i händerna. Han grät. Ett patetiskt, ynkligt ljud.
“Vad vill du ha?” frågade Sydney, hans röst var nu bara en hes viskning, medveten om att han hade förlorat allt. “Vill du se oss på gatan? Vill du förstöra oss helt?”
“Ni har redan förstört er själva,” svarade jag kyligt. “Men jag ska ge er exakt det ni erbjöd mig.”
Jag signalerade till Mitchell, som drog fram två nya, korta dokument. Han lade ett framför Sydney och ett framför Edwin.
“Dessa dokument,” förklarade jag, “är en gåva. Jag är villig att ge er varsin summa. Tvåhundratusen dollar. Exakt samma belopp som ni tyckte var tillräckligt för min livförsäkring. Men villkoret är att ni omedelbart avsäger er alla försök att bestrida detta testamente, och att ni lämnar över alla era andelar och styrelseposter i Whitaker Holdings i dag.”
“Tvåhundratusen?” skrek Sydney. “Jag har skulder på över en miljon! Mina fordringsägare kommer att…” Han tystnade abrupt när han insåg att han just erkänt sina brott framför två advokater.
“Det låter som ett problem du måste lösa själv, Sydney,” sa jag. “Men det finns en sak till.”
Jag plockade upp papperet med läkarutgifterna. De 180 000 dollarna.
“Jag förväntar mig att medicinräkningarna från er fars sista tid betalas. Av er. Gemensamt. Ni är ju trots allt hans blod.”
Vance lade en hand på Sydneys arm. “Sydney, min rekommendation är att ni skriver under. Om fru Whitaker väljer att ta den där finansiella utredningen till polisen, pratar vi inte längre om en arvstvist. Vi pratar om förskingringsförsök och fängelsestraff.”
Valet var inget val alls. De var inringade, fast i den fälla deras far tålmodigt hade gillrat, och som jag nu hade stängt.
Edwin var den förste som skrev under. Hans händer skakade så mycket att bläcket smetades ut över papperet. När han var klar reste han sig utan att säga ett ord, utan att ens titta på sin bror, och skyndade ut ur rummet.
Sydney satt kvar länge. Han tittade på guld-pennan, sedan på dokumentet, och till sist på mig.
“Du kommer inte att klara av att driva hans företag,” sa han med en röst dränkt i gift. “Du kommer att misslyckas. Och när du gör det, kommer jag att stå och skratta.”
“Skriv under papperet, Sydney,” sa jag, min röst var helt tömd på känsla.
Han grep pennan och drog sin signatur över sidan. Han slängde pennan på bordet och stormade ut. Dörren slog igen med en kraft som fick fönstren att skallra.
Kvar i rummet satt bara jag, Mitchell, Martin och en mycket tyst Richard Vance.
Mitchell log svagt. “Bra jobbat, fru Whitaker.”
