“Ja, det är Clint,” sa han grovt och försökte återfå sin vanliga, överlägsna ton. “Jag är vid släppet nu. Någon idiot har parkerat sin bil mitt i filen och fällt ner bommen. Jag blir försenad fem minuter för att jag måste reda ut ett disciplinärende här inne. En av stipendieungarna vägrar följa klädkoden—”
“Clint. Stäng av motorn.”
Tystnad föll över radion i två sekunder. Clint rynkade pannan, hans rödblommiga ansikte drogs ihop i djupa veck.
“Vad sa du, Ed? Det är inte Ed, va? Vem i helvete är det här?”
“Stäng av motorn omedelbart, herr Vance. Och öppna inte dörrarna för några elever förrän tjänstemännen från skoldistriktets revisionsorgan har stigit ombord. Du är föremål för en omedelbar, formell delgivning.”
Del 2: Revisorerna stiger ombord
Orden hängde kvar i den fuktiga luften i buss 47. Ingen av eleverna andades högt. Basebollspelarna på femte raden sänkte långsamt sina armar helt. Pojken i den dyra märkeströjan från lacrosseteamet, som nyss hade visslat och skrattat, stirrade ut genom fönstret med spärrade ögon.
Clint blev stående med mikrofonen halvvägs till läpparna. Hans ansikte skiftade färg – från det ilskna röda till en blek, vaxartad nyans som började vid käkbenen och spred sig upp mot tinningarna.
“Revision?” viskade han för sig själv, men radion var fortfarande öppen och hans röst förstärktes svagt i högtalaren. “Vad för jävla revision? Jag har kört den här rutten i tio år! Expeditionen har godkänt varje—”
Ett tungt knackande skar igenom luften.
Det kom från bussens vikdörrar. Den äldre mannen i den mörka överrocken stod på den översta asfaltskanten utanför. Han höll inte längre mappen mot bröstet. Han höll sin legitimation pressad mot glasskivan – en guldfärgad bricka inbäddad i svart läder, tillsammans med ett officiellt dokument försett med delstatens och skoldistriktets tryckta stämpel.
Beside honom stod inte bara den yngre assistenten, utan nu också skolans rektor, herr Marcus. Rektor Marcus, som vanligtvis var en stram, oklanderligt klädd man i skräddarsydd kostym som alltid spred en aura av absolut kontroll, såg fullständigt knäckt ut. Hans slips satt snett, hans glasögon var fuktiga av dimman, och han vägrade möta Clints blick när han stod bakom de två utredarna.
Clint tryckte tveksamt på knappen som öppnade vikdörrarna. Det pneumatiska pysandet från luften som släpptes ut lät nästan som en suck av lättnad från den gamla bussen.
Kall morgonluft strömmade in i gången och förde med sig doften av våt jord och dimma. Den äldre mannen klev upp på det första trappsteget, precis bredvid där Claire fortfarande stod stilla.
Han stannade upp. hans blick föll omedelbart på Claire – på de kritvita knogarna, det sönderrivna tyget på hennes ljusblå bomullsklänning, det blottade spetslinnet och de avklippta trådarna som låg strödda över gummimattan vid hennes fötter. Sedan förflyttades hans blick långsamt till instrumentbrädan, där den tunga stålsaxen låg med sina blanka, metalliska blad fortfarande fuktiga av trådfibrer.
Mannens ansikte uttryckte ingen ilska. Det var något mycket värre: en absolut, iskall och professionell avsky.
“Mitt namn är Arthur Pendelton,” sa mannen med en röst som var lugn, djup och fullständigt kompromisslös. “Jag är chef för skoldistriktets interna utredningsenhet för tjänstefel och administrativa oegentligheter. Och du måste vara Clint Vance.”
Clint försökte räta på ryggen, men hans massiva kroppsbyggnad verkar plötsligt säcka ihop under tyngden av de trettio elevpar ögon som stirrade på honom från gången.
“Herr Pendelton,” stammade Clint och försökte skratta, ett torrt och raspigt ljud. “Det här… det här är ett missförstånd. Flickan här – Claire Miller – hon har brutit mot klädkoden upprepade gånger. Jag var bara tvungen att markera. Disciplinen på den här bussen har spårat ur för att administrationen inte—”
“Tyst,” sa Pendelton.
Ordet var inte högt, men det skar igenom bussens kupé som ett knivhugg.
Pendelton vände sig om mot sin assistent, den yngre mannen som redan hade tagit fram sin kamera. En kort, skarpt blixt lyste upp det mörka trapphuset när assistenten tog en serie högupplösta fotografier: först på Claires sönderrivna klänning, sedan på stålsaxen på instrumentbrädan, och slutligen på de gula disciplinblanketterna som låg travade i ett fack bredvid ratten.
“Rektor Marcus,” sa Pendelton utan att vända sig om mot rektorn som stod kvar ute på trappan. “Kliv upp.”
Rektor Marcus steg tveksamt upp på det första steget. Hans ansikte var grått.
“Är det här,” sa Pendelton och peka på Claire, “den elev som du under de senaste tre veckorna har undertecknat fyra separata avstängningshot mot, baserat på herr Vances skriftliga rapporter?”
Rektor Marcus svalde hårt. Hans läppar darrade svagt.
“Jag… jag litade på busschaufförens rapporter, herr Pendelton. Vi får hundratals blanketter varje vecka, och herr Vance har varit anställd här i över ett decennium. Han har alltid hävdat att han håller ordning på Route 9—”
