Nora gick långsamt fram till bordet. Hon strök med handen över det polerade träet. Sedan ställde hon ner tygkassen, öppnade den och tog fram de små paketen, inslagna i serietidningspapper, som nu var lite skrynkliga i kanterna. Hon gick runt bordet och placerade ut dem. Ett på min plats. Ett på hennes plats. Ett på platsen vid bordets ände, där vi skulle ha ett foto av gammelmormor Ruth. Hon lämnade resten av stolarna tomma. Hon tittade upp på mig, och för första gången på veckor log hon ett riktigt leende, ett leende som nådde ända upp till hennes ögon. “Det finns mycket plats nu, mamma,” sa hon.
“Ja, min älskling,” svarade jag, klev fram och kramade henne hårt. “Det finns all plats i världen. Och alla som sitter vid det här bordet kommer alltid att veta att de är välkomna.” Utanför fönstret började den första snön äntligen falla över Richmond, tyst och mjukt, och täckte marken i ett gnistrande, vitt täcke. Vår nya tid hade precis börjat. Och i hörnet av varje litet paket på bordet fanns en liten, perfekt ritad sol, som lyste upp mörkret och lovade att våren alltid skulle komma tillbaka.
