Två veckor senare bytte Sofia skola. Det tog tid, tålamod och mycket kärlek för att få bort rädslan för stängda dörrar och mörka rum. Den morgonen Sofia stod framför sitt nya klassrum stannade hon till, grep hårt om sin rosa ryggsäck med stjärnnyckelringen.
“Tänk om de låser in mig om jag gör fel?” viskade hon.
Den nya läraren, en varm kvinna med milda ögon, knäböjde till Sofias nivå. “Här hjälps vi åt när vi gör fel. Och om du är ledsen, då tröstar vi dig. Ingen dörr låses här.”
Sofia tittade på Carolina. Carolina log, ett leende fyllt av löften om en tryggare framtid. När Sofia klev in i klassrummet visste Carolina att kampen varit värd varje sekund. Rättvisan hade segrat, inte för domaren Carolina, utan för mamman Carolina, och viktigast av allt: för lilla Sofia.
