Doña Elviras ansikte förlorade all färg. Men i ett desperat försök att såra Mariana skrek den gamla kvinnan ut den hemlighet hon burit på: “Arturo, säg åt henne! Säg åt henne att en annan kvinna redan väntar på att flytta in i den här lägenheten! En kvinna som faktiskt vet hur man tar hand om en man!”

Luften gick ur rummet. Arturo blundade hårt. Paola slog händerna för munnen. Mariana vacklade inte. Hon kände hur något brast, men det var inte hennes hjärta; det var den sista tråden av tvivel. “En annan kvinna?” Hennes röst var skrämmande lugn. “Så medan jag betalade för din mammas mediciner, din systers telefon och maten i din mage, förberedde du min säng för din älskarinna?” “Det är inte så…” började Arturo patetiskt. “Ni har 24 timmar på er,” avbröt Mariana honom. “Imorgon klockan 09:00 kommer min advokat, hyresvärdens säkerhetsvakter och om nödvändigt, polisen. Packa era saker.”

Kapitel 3: Den bittra exilens morgon

Klockan 08:45 nästa morgon stod Mariana i hallen med en mapp under armen. Hon hade inte sovit en blund. Hela natten hade hon hört ljudet av dragkedjor som drogs igen, frenetiska viskningar, gråt och dova dunsar.

Prick klockan nio ringde det på dörren. Det var Licenciado Vargas, Marianas advokat, åtföljd av byggnadens säkerhetschef. Dörren till gästrummet flög upp. Ut kom Doña Elvira, släpande på en enorm resväska fylld med kläder, lakan och småsaker hon försökt plocka på sig från köket. Hon stannade till framför Mariana, hennes ögon smala av hat. “Du kommer att dö ensam,” spottade hon. “Du tror att dina pengar gör dig till någon, men du är ingenting. Min son förtjänade bättre.” “Din son förtjänade precis det han är,” svarade Mariana iskallt. “En parasit. Adjö, Elvira.”

Paola smet förbi utan att möta Marianas blick, bärande på sina märkesväskor som Mariana hade finansierat. Till sist kom Arturo. Han såg förstörd ut. Kostymen satt slarvigt, och hans ögon var rödsprängda. Han stannade framför henne och försökte anlägga en min av sårad värdighet. “Är det här vad du vill, Mariana? Att kasta ut din egen man på gatan för ett jävla bråks skull? Är du verkligen så här hjärtlös?” “Det handlar inte om en middag, Arturo,” sa hon, hennes röst bar inte ett uns av darrning. “Det handlar om tusen små knivhugg. Det handlar om att ni tog min kärlek och förvandlade den till en bankomat. Och din lilla väninna? Säg åt henne att hon får hitta en egen lägenhet. Min är inte tillgänglig.”

Han sträckte ut handen för att röra vid henne, kanske ett sista försök till manipulation. “Rör mig inte,” sa Mariana, ett enda ord som slog undan hans hand mer effektivt än ett slag. Han backade, plötsligt medveten om att säkerhetschefen och advokaten betraktade honom med illa dolda förakt. Han vände sig om och gick.

När dörren slog igen bakom dem, föll en monumental tystnad över lägenheten. Mariana låste dörren, lutade pannan mot det kalla träet och lät äntligen en enda, ensam tår falla. Inte av sorg, utan av ren, outspädd lättnad.

Kapitel 4: Fritt fall för parasiterna

Arturos illusioner rasade snabbare än korthus i en orkan. Han tog in på ett billigt hotell nära bildelsbutiken och ringde omedelbart till Sofia, kvinnan han hade haft en affär med i över sex månader. Sofia var en ung receptionist som han hade förfört med lögner om att han var delägare i ett framgångsrikt logistikföretag och ägde en enorm våning i Del Valle, men att han befann sig i en “komplicerad skilsmässa” där hans fru vägrade flytta ut.

När Arturo dök upp utanför Sofias lägenhet med två resväskor och erkände att Mariana hade slängt ut honom – och att han faktiskt inte ägde någonting – förändrades Sofias ansiktsuttryck från medlidande till avsky. “Så du ljög? Du är ingenting annat än ett biträde som levde på din frus lön?” frågade hon, med rösten dränkt i förakt. Innan Arturo hann förklara bort det, smällde hon dörren i ansiktet på honom.

Samtidigt blev Doña Elvira tvungen att flytta in hos en avlägsen kusin i Nezahualcóyotl, en kusin som snabbt tröttnade på hennes härskarfasoner och tvingade henne att betala hyra och städa. Paola, som var van vid att Mariana täckte alla hennes utgifter, insåg snabbt att hennes “influencer”-karriär inte räckte till för att köpa ens en kaffe på Starbucks. Hon tvingades ta ett heltidsjobb i en klädbutik, där hon fick stå på fötterna tio timmar om dagen och vika byxor för minimilön.