Isabela drog filten tätare omkring sig. “Min man… han var en bra man, tills flaskan tog honom.” Hon svalde tårar som hotade att rinna över. “När pengarna tog slut, började han slåss. Först bara på krogen, sedan… sedan hemma. En kväll när han kom hem, med ögon svarta av vrede, visste jag att om vi stannade, skulle han döda oss. Så vi flydde. Gick i dagar. Gömde oss i diken. Till slut hittade vi er lada.”
Mateo kände en kall kår längs ryggraden. Han tittade på hennes tunna handleder, på blåmärkena som bleknat men fortfarande skvallrade om grymhet. Sedan tänkte han på Elena, vars största dröm hade varit att ge ett barn ett tryggt hem, en dröm som krossades av hennes sjukdom.
“Du behöver inte fly längre”, hörde han sig själv säga. Orden överraskade honom. Han hade ju bestämt sig för att sälja! Han skulle ju träffa herr Garza, den rike affärsmannen från staden, och skriva under pappren i morgon. Men när orden väl var sagda, kändes de sanna. “Ni kan stanna här inatt. Tills ni har samlat krafter.”
Morgonen därpå vaknade Mateo av ett ljud han inte hört på evigheter. Det var ett rytmiskt, svepande ljud. Han klädde på sig och gick ut i hallen. Där stod Isabela med en gammal kvast av kvistar och sopade golvet. Köket luktade svagt av starkt kaffe; hon hade hittat en burk kaffebönor och lyckats koka en brygd över den öppna elden.
Lupita satt vid det gamla köksbordet och ritade med en bit träkol på ett gulnat papper, medan Toñito lekte på golvet med en utskuren trähäst. Mateos hjärta stannade. Det var hästen han hade täljt. Han hade suttit under valnötsträdet, med kniven i handen, och format trähästen till det barn han och Elena hoppades på. Han hade lämnat den på en hylla och glömt den. Nu flög den fram i en liten pojkes hand, till ackompanjemang av barnsliga gnäggningar.
Huset var inte längre en grav. Det andades.
Efter frukosten tog Mateo sin pickup in till byn. Han hade två ärenden. Det första var att köpa mat – mjölk, färskt bröd, ägg, bönor, kött och kanske några kläder till barnen. Det andra ärendet var svårare.
På Cantinan vid torget satt Don Arturo Garza, en rundlagd man med dyrbara stövlar och en guldklocka som blänkte i förmiddagssolen. Han log brett när Mateo närmade sig.
“Mateo, min vän! Har du pappren med dig? Mina advokater väntar. Vi kan få överföringen gjord innan banken stänger idag”, sa Garza och klappade på den tomma stolen bredvid sig.
Mateo satte sig långsamt. Han tittade på Garza, på de giriga ögonen som bara såg siffror, hektar och profit. Garza ville riva det stora huset. Han ville hugga ner valnötsträdet för att ge plats åt enorma växthus i plast. Han ville radera La Esperanza från jordens yta och ersätta det med en industri.
“Arturo”, började Mateo, och hans röst var stadig. “Jag har tänkt på saken.”
Garza slutade le. “Tänkt på saken? Priset vi kom överens om är mer än generöst, Cárdenas. Marken är värdelös utan enorma investeringar, och du är för gammal för att driva ranchen ensam. Vad finns det att tänka på?”
Mateo lutade sig framåt, lade sina stora, spruckna händer på bordet och såg Garza rakt i ögonen. “Jag säljer inte.”
Garzas ansikte mörknade. “Du skämtar med mig. Du gav ditt ord. Du kom hela vägen från Guadalajara för att skriva under!”
“Jag kom för att jag trodde att jag inte hade något kvar här”, svarade Mateo lågt men med en kraft som ekade av årtionden av slit på jorden. “Men jag hade fel. Det finns liv kvar på La Esperanza. Och jag tänker inte låta dig asfaltera över det.”
Mateo reste sig upp, lämnade Garza röd i ansiktet av ilska, och gick över torget. Han steg in i speceriaffären och fyllde tre stora kassar med mat, filtar och leksaker. För första gången på fyra år kände han inte tyngden av sorg över sina axlar. Han kände ett syfte.
När hans vita pickup rullade in på gårdsplanen igen, möttes han av en syn som fick hans ögon att tåras. Isabela hade öppnat alla fönsterluckor. Huset badade i ljus. Hon hade hittat en hink och skurat verandan, och Lupita hjälpte till att rensa ogräs runt de gamla rosenbuskarna som Elena hade planterat.
Toñito kom springande mot bilen på ostadiga ben och skrattade högt. Mateo klev ur, lyfte upp pojken och kände den lilla kroppens värme mot sitt bröst.
“Ni har jobbat hårt”, sa Mateo när Isabela kom fram, torkande händerna på sitt förkläde.
“Det är det minsta vi kan göra”, svarade hon med ett blygt leende. “Vi ville göra det fint tills ni kommer tillbaka… innan vi ger oss av.”
