De följande veckorna var en plågsam dans på lina. Varje morgon klev jag upp, tog på mig mina arbetskläder, drack mitt kaffe i köket med min mamma och syster, och låtsades vara den tysta, kuvade Mateo de

Isabella stirrade på henne, chockad. Kanske förväntade hon sig den gamla Elena. Den gravida tjejen som stod och skurade golv i tystnad. Den hon nu stod öga mot öga med var en kvinna av stål. Isabella backade, svor tyst för sig själv och försvann in i gränden igen.

När Elena kom hem den kvällen berättade hon allt för mig. Mitt blod frös till is. Jag drog in Elena i min famn och kysste hennes hjässa, kände hur mitt hjärta slog hårda, rasande slag mot bröstkorgen.

“Jag borde aldrig ha låtit dem vara”, muttrade jag och knöt händerna. “Jag ska anlita säkerhetsvakter. Jag ska ringa Henrik. Vi sätter ett permanent kontaktförbud på dem.”

Elena tittade upp på mig, lade sina mjuka händer mot mina kinder och log svagt. “Mateo, lugna ner dig. Jag var inte rädd. Hon var patetisk. Men det faktum att hon visste var Sofias skola ligger… det oroar mig.”

“De kommer inte nära henne. Aldrig,” lovade jag.

Nästa morgon satt jag på mitt kontor, högst upp i Sol Byggs glastäckta huvudkontor, med min advokat Henrik mittemot mig. Henrik hade blivit en nära vän under åren. Han kände min familjs historia bättre än någon annan.

“Isabella är bara löparen”, sa Henrik eftertänksamt och snurrade en penna mellan fingrarna. “Om hon är desperat nog att söka upp Elena, betyder det att din mamma ligger bakom det. Och de är ute efter pengar.”

“De kan dra åt helvete”, svarade jag kort. “Kan vi sätta ett kontaktförbud direkt?”

“Vi kan,” nickade Henrik. “Men det krävs bevis för att ett reellt hot existerar. Att hon pratade med Elena på en allmän gata är tyvärr inte tillräckligt för att polisen ska agera omedelbart. Men jag har ett förslag, Mateo. Vi gör ingenting.”

Jag rynkade pannan. “Ingenting? Är du galen?”

“Lyssna på mig,” fortsatte Henrik och lutade sig fram över skrivbordet. “Människor som din mor drivs av narcissism och girighet. De kan inte hålla sig i skuggorna. De kommer att ta nästa steg, och när de gör det, vill vi att de ska göra ett misstag som är så grovt att vi kan låsa in dem, eller åtminstone binda dem juridiskt för resten av deras liv. Vi riggar fällan och låter dem kliva i den.”

Jag gillade det inte, men Henriks logik var oklanderlig. Vi fördubblade säkerheten runt huset. Jag anlitade diskret en privatchaufför som också var utbildad livvakt till Elena och Sofia. Och sedan väntade vi.

Vi behövde inte vänta länge.

Två veckor senare damp ett tjockt, ofrankerat kuvert ner i min privata postbox på företaget. Sekreteraren, som hade strikta instruktioner om att flagga all okänd post, lämnade det oöppnat på mitt skrivbord.

Inuti låg ett maskinskrivet brev och ett USB-minne.

Brevet var kort, formulerat med den där falska, von oben-tonen som min mor alltid hade älskat att använda när hon trodde att hon hade övertaget:

Till min käre son, Det har gått för lång tid sedan vi talades vid. Det smärtar en mors hjärta att se hur du har glömt ditt eget blod, allt medan du vältrar dig i lyx och bygger ditt lilla imperium på lögner. Jag har talat med en journalist på en av landets största kvällstidningar. De är mycket intresserade av en artikelserie om hur “Årets Företagare” lurade till sig sin gamla mors hus, stängde ute henne på gatan och lämnade sin syster i fattigdom. En riktig snyfthistoria om företagsgirighet och familjesvek.

Titta på USB-minnet. Om du inte vill att detta ska bli förstasidesnyheter nästa helg, förväntar jag mig en överföring på 15 miljoner kronor till det angivna kontot. Samt att huset – mitt hus – skrivs över på Isabella. Vi ses på ditt kontor på fredag klockan 15.00 för att skriva under pappren. Med vänliga hälsningar, din Mor.

Jag läste brevet tre gånger. Sedan brast jag ut i ett högt, ekande skratt som fick min sekreterare att titta in genom glasdörren. Jag kopplade in USB-minnet i en säker, frånkopplad bärbar dator. Det innehöll ett utkast till en mycket dramatisk och helt fabricerad artikel, fylld av lögner om hur jag hade tvingat min mor att skriva under dokument under hot, och hur Elena var en manipulativ guldgrävare som hjärntvättat mig.

Jag plockade upp telefonen och ringde Henrik. “De svalde betet,” sa jag med ett leende. “Utpressning av grov grad. Femton miljoner.”

“Fantastiskt,” hördes Henriks nöjda röst i andra änden. “Har de begärt ett möte?”

“Fredag, klockan tre. Här på mitt kontor.”

“Perfekt. Jag ringer åklagarmyndigheten och polisen. Du får rigga rummet. Låt oss avsluta det här en gång för alla, Mateo.”