”Din lön ligger i det här, tillsammans med en ganska rejäl bonus,” sa han mjukt. ”Tillräckligt för att du ska kunna åka tillbaka till Boston, betala av det du behöver, och starta om.”
Han tystnade ett ögonblick och lade ner kuvertet igen.
”Men,” fortsatte han, och nu mötte han min blick helt öppet, ”Sophie frågade mig i morse vad du tycker om ljusgrönt. Hon vill måla om gästrummet. Det intill hennes.”
Mitt hjärta hoppade till. Jag svalde hårt, oförmögen att hitta orden.
”Du kom hit för att ta hand om min dotter när jag inte visste hur,” sa Jonathan, och hans röst var fylld av en tacksamhet så djup att den nästan gick att ta på. ”Du stannade när det var svårt. Du vägrade att vika undan för skuggorna. Vi behöver ingen vårdbiträde längre, Sophie behöver inte fixas. Men vi…” Han log svagt. ”Vi skulle väldigt gärna vilja att du stannar. Som en del av den här familjen. Om du vill.”
Jag tittade ut genom det öppna fönstret. Jag tänkte på de gråa gatorna i Boston, på den tomma lägenheten, på det faktum att jag aldrig hade haft någon som bad mig stanna för min egen skull. Sedan tänkte jag på Maggie i köket, på Tim som väntade vid trappan, och på flickan som hade lärt sig att använda sin röst igen.
Jag vände mig tillbaka mot Jonathan, lät kuvertet ligga kvar på skrivbordet, och log.
”Jag älskar ljusgrönt,” sa jag.
Herrgården andades ut, och för första gången sedan jag kom dit, andades jag med den.
