Åren gick. De tolv platanträden växte snabbare än någon hade trott var möjligt. Deras kronor bredde ut sig och skapade ett magnifikt tak av grönska om somrarna, och ett sprakande hav av guld och rött om höstarna. De blockerade visserligen den “perfekta” utsikten över dalen från de nedersta husen i Cedar Ridge, men ingen klagade någonsin igen. Istället blev trädraden ett landmärke.
Man började fira “Gränsfesten” varje september. Vi ställde upp långbord på min äng, precis intill Pine Hollow Road, i skuggan av träden. Invånarna från kullen kom ner, vi från dalen gick ut, och vi delade mat, musik och skratt. Barnen från bostadsområdet, inklusive Davids nu friska och snabbväxande dotter, sprang fritt bland platanernas tjocka stammar och lekte kurragömma.
Gränsen var inte längre en linje av konflikt. Den var en plats för möten.
När jag idag står på min veranda med kaffekoppen och ser ut över min mark, ser jag inte längre stubbarna från min fars träd i sinnet. Jag ser framtiden. Jag ser rötter som gick djupt, inte för att kväva andras liv, utan för att stå emot stormarna. Jag förstod nu att sann rättvisa inte handlar om att förgöra den som gjort en orätt. Sann rättvisa är att bygga något så starkt, så fundamentalt obestridligt, att ingen någonsin igen tvivlar på var gränsen går – och att när gränsen väl är respekterad, är dörren alltid öppen.
Träden växer fortfarande. Det gör vi också.
