Han gick fram till receptionen och lutade sig över disken med ett snett leende som han hoppades utstrålade charm. ”Tjena. Jason Miller här. Jag är en gammal vän till Ethan Cole. Jag skulle behöva ett snabbt möte med honom angående ett mycket lukrativt partnerskap.”
Receptionisten, en kvinna i trettioårsåldern med en blick som visade noll tolerans för skitsnack, knappade på sin skärm. ”Har ni bokat en tid, herr Miller?” ”Nej, nej. Det är ett överraskningsbesök. Vi går långt tillbaka, han och jag. Berätta bara för honom att Jason är här. Han kommer att förstå.”
Receptionisten lyfte på ena ögonbrynet, plockade upp en telefon och talade tyst in i den. Jason stod kvar och trummade med fingrarna mot disken. Han kände hur svetten började pärla sig i nacken. Efter en plågsamt lång minut lade hon på. ”Herr Cole har tio minuter ledigt innan sin nästa styrelsedragning. Assistenten kommer ner och eskorterar dig upp.”
Jason andades ut. Han hade lyckats. Han rättade till slipsen och intalade sig själv att han hade övertaget. Han var en försäljare. Han kunde sälja is till eskimåer. Han skulle sälja in det här till Ethan.
Han fördes upp till högsta våningen och leddes in i ett ljust hörnrum. Ethan stod vid ett stort whiteboard-bord och skissade på en komplex algoritm tillsammans med en ingenjör. När Jason klev in, nickade Ethan åt ingenjören, som genast samlade ihop sina papper och lämnade rummet. Dörren stängdes ljudlöst.
Ethan vände sig om och mötte Jasons blick. Han såg inte förvånad ut. Han såg inte arg ut. Han såg bara… upptagen ut. ”Jason. Vad kan jag hjälpa dig med?” Ethans röst var professionell och kylig. Det fanns inget utrymme för småprat.
Jason kände hur hans inövade tal plötsligt kändes tomt, men han tvingade fram sitt bredaste försäljarleende och klev fram med utsträckt hand. ”Ethan, kompis! Fantastiskt ställe du har här. Verkligen förstklassigt. Tänkte att det var dags att vi vuxna satte oss ner och pratade riktiga affärer.”
Ethan tittade på den utsträckta handen i en sekund innan han kort tog den och pekade mot en stol. ”Sätt dig. Du har åtta minuter.”
Jason satte sig, lite för snabbt, och öppnade sin portfölj. Han drog fram en snyggt inbunden mapp och sköt den över bordet. ”Jag går rakt på sak. Jag är försäljningschef på Vertex Logistics. Vi växer snabbt. Men vi har ett föråldrat lagersystem. Ni gör AI-infrastruktur. Jag vill integrera ert system i vår plattform. Det är en mångmiljonaffär. Om vi gör det här, tjänar vi båda stort. Och jag ser till att du får den exklusiva leverantörsstatusen. Ett riktigt win-win, från en gammal vän till en annan.”
Jason lutade sig tillbaka, nöjd med sin pitch. Han förväntade sig att Ethan skulle öppna mappen, titta på siffrorna och imponeras.
Ethan rörde inte mappen. Han tittade bara på Jason. Sekunderna tickade förbi. Tystnaden i rummet blev tung och kvävande. Jason kände hur pulsen steg i öronen. ”Nå?” försökte Jason, och hans röst lät tunnare än han hade tänkt sig. ”Vad säger du?”
Ethan korsade händerna på bordet. ”Jag säger att du inte har gjort din research, Jason.” Ethans röst var lugn, men varje ord träffade som ett hammarslag. ”Aura Systems arbetar uteslutande med skalbar mjukvara för småföretag och välgörenhetsorganisationer. Vi gör inte skräddarsydda integrationer för medelstora, stagnerande logistikföretag som Vertex. Särskilt inte företag vars kreditbetyg nedgraderades förra kvartalet och som står inför en massiv omstrukturering på grund av likviditetsproblem.”
Jasons ansikte blev askgrått. ”Hur… hur vet du det?” ”Det är mitt jobb att veta hur marknaden ser ut,” sa Ethan enkelt. ”Dessutom tittade mitt team på Vertex för ett eventuellt uppköp förra året. Vi avstod. Företagskulturen var giftig och säljavdelningen drevs på osunda marginaler. Vilket för oss till dig.”
Ethan lutade sig lite framåt. Han såg direkt in i Jasons panikslagna ögon.”Vi är inte vänner, Jason.” Ethans ton var inte elak, men den var absolut, orubblig sanning. ”Vi var aldrig vänner. Du var min plågoande. Du använde mig för att må bra över dig själv när du var en osäker tonåring. Och nu, när du är en desperat vuxen som håller på att förlora sitt jobb, försöker du använda mig igen. Du försöker sälja en illusion av framgång till någon som faktiskt har byggt den.”
Jason försökte avbryta, försökte försvara sig, men orden fastnade i halsen. Hans andning blev ytlig. Masken föll helt och hållet. Den självsäkra försäljaren försvann och kvar satt en skräckslagen, belånad man i trettioårsåldern som insåg att hans sista livlina precis hade brunnit upp.
”Jag… jag behöver det här, Ethan,” viskade Jason plötsligt. Det var det mest ärliga han hade sagt på ett decennium. ”Om jag inte ror iland en stor affär den här månaden, är jag slut. Jag har lån. Jag har inga sparpengar. Snälla. Hjälp mig. För gamla tiders skull.”
