En enorm lättnad sköljde över David. Det var ingen övernaturlig närvaro, ingen psykologisk kris. Det var ett hål i väggen. Han hämtade lite spackel och täckte snabbt över det lilla hålet, jämnade till det med tummen och torkade bort överflödet. “Sådär,” sa han högt till sig själv och log mot Ethan, som satt och lekte med en röd träbil. “Mysteriet löst.”

Men friden varade inte länge. Två dagar senare, en regnig tisdagseftermiddag, stod David i köket och diskade när han plötsligt insåg att huset hade blivit alldeles för tyst. Ethan hade suttit i vardagsrummet och tittat på ett barnprogram, men ljudet av leksaker som slogs mot golvet hade upphört. David torkade händerna på en handduk och gick ut i hallen. Vardagsrummet var tomt. En krypande känsla av obehag spred sig i magen när han rörde sig mot barnrummet.

Där stod han. Ethan. Tillbaka i exakt samma hörn, med ansiktet pressat mot väggen. David kände hur hjärtat sjönk som en sten. Han hade ju spacklat igen hålet. Han hade till och med ställt en tung byrå framför den delen av väggen. Men Ethan hade på något otroligt sätt lyckats klämma in sin lilla kropp i den smala springan mellan byrån och väggen, och stod nu fastkilad där, helt stilla.

“Ethan,” sa David med skakig röst och klev in i rummet. “Vad gör du, gubben?”

Barnet svarade inte. Han rörde inte en muskel. David tog tag i byrån och drog bort den med ett kraftigt ryck så att den skrapade mot trägolvet. Sedan böjde han sig ner och tog försiktigt tag i Ethans axlar. När han vände pojken om, stannade Davids hjärta för en sekund. Ethans ansikte var uttryckslöst, ögonen var uppspärrade och stirrade rakt igenom honom, men det som verkligen fick blodet att isas i Davids ådror var vad Ethan höll i handen. Det var en liten, smutsig papperslapp. En bit rivet papper som inte hade funnits i huset tidigare.

David tog papperslappen från sonens hand. Det var en bit av ett gammalt fotografi. Det visade bara ett öga. Ett mänskligt öga, utskuret från ett större foto, missfärgat och fuktskadat.

Vart hade han fått det ifrån? David kände paniken stiga. Han vände sig mot väggen. Spacklet han hade lagt dit två dagar tidigare var borta. Istället hade hålet blivit något större, som om någon – eller något – hade karvat i det från andra sidan. Och precis nedanför hålet, på golvlisten, låg små vita smulor av gips. Någon hade skjutit ut papperslappen genom hålet till Ethan.

David grep tag i pojken och sprang ut ur rummet, ut ur huset. Han brydde sig inte om regnet som öste ner. Han satte Ethan i bilbarnstolen, låste dörrarna och ringde polisen. Han var hysterisk när han förklarade för larmoperatören att någon fanns inne i hans hus, gömd i väggarna.

När polisbilarna anlände med tjutande sirener satt David fortfarande kvar i bilen, skakande av rädsla och kyla. Två polismän gick in i huset med dragna vapen. De sökte igenom varje rum, varje garderob, vinden och källaren. Efter fyrtiofem olidliga minuter kom de ut igen. Den äldre polismannen, en man med grått hår och trötta ögon, gick fram till Davids nedvevade bilruta.

“Herr Miller,” sa polisen lugnt. “Vi har sökt igenom hela fastigheten. Det finns ingen där inne. Alla dörrar och fönster var låsta inifrån. Det finns inga tecken på inbrott.”

“Men väggen!” utbrast David. “Någon sköt ut ett pappersklipp genom väggen! Det finns ett hål!”

Polismannen suckade lätt. “Vi undersökte rummet. Det finns ett litet hål i gipset, ja. Det ser ut som skador från möss. Gamla hus som detta har ofta problem med skadedjur i väggarna. Möss kan dra med sig all möjligt skräp, bitar av tidningar eller gamla foton som legat under golvplankorna. Jag rekommenderar att ni kontaktar en skadedjurssanerare.”

David stirrade på polisen. Möss. Kunde det verkligen vara så enkelt? Kunde en mus ha dragit fram exakt den biten av ett foto och pressat ut den genom hålet? Det lät absurt, men samtidigt var det en logisk, rationell förklaring i en situation som kändes alltmer vansinnig. Polisen lämnade platsen, och David tvingades återvända in i huset med Ethan. Men han vägrade låta pojken sova i barnrummet. Han flyttade in spjälsängen i sitt eget sovrum och låste dörren om dem.

Månaderna gick. Hösten övergick i en bitterkall vinter. David anlitade en saneringsfirma som fyllde väggarna med gift och tätade alla synliga springor från utsidan, men obehaget vägrade släppa taget. Han började mäta upp huset, besatt av tanken på att något inte stämde. Han lånade en lasermätare och ritade upp en egen planlösning. Han mätte hallen, vardagsrummet, och sedan utsidan av huset. Det var då han gjorde den iskalla upptäckten.