Sterling nickade långsamt. ”Vance-konglomeratet är tungt investerat i infrastruktur och hamnar just nu. De har en enorm upphandling på gång i Singapore. Om den går i lås, har de råd att driva den här rättsprocessen i ett decennium.”

”Då ser vi till att den inte går i lås.”

Medan mina föräldrar orkestrerade ett tyst, finansiellt stryptag på Victor Vance, fokuserade jag på Daniel. Jag visste att han var impulsiv. Han var en man som blev berusad av makt och panikslagen av maktlöshet. Han trodde att han var trygg nu när han hade en miljardär i ryggen, men han glömde en grundläggande sanning om män som Victor Vance: de värderar bara sina investeringar så länge de ger avkastning.

Jag lät tre veckor passera. Under dessa veckor spelade Daniel upp sin roll i varje talkshow han kunde få tillgång till. Han grät ut om hur han saknade sin dotter. Han ljög om att jag hade hållit henne gömd från honom. Varje ord han sa samlades in, analyserades och arkiverades av mitt team.

Till slut skickade jag en inbjudan. Inte genom advokater. Jag skickade ett handskrivet kort, förseglat med vax, direkt till den luxuösa hotellsvit som Vance hyrde åt honom.

Vi måste tala om Aurelias framtid. Ensamma. Imorgon kl. 20:00 på godset.

Jag visste att han skulle komma. Han skulle tro att pressen hade blivit för stor för mig. Han skulle tro att min tystnad var ett tecken på svaghet, att jag äntligen böjde mig för den offentliga förnedringen.

Han anlände exakt på utsatt tid. Min säkerhetspersonal eskorterade honom genom de mörka korridorerna, förbi oljemålningarna av mina förfäder som alla hade överlevt värre män än Daniel Kade.

När han klev in i mitt arbetsrum såg han annorlunda ut än i rättssalen. Han hade fått tillbaka en del av sin gamla arrogans. Han bar en skräddarsydd kostym och klockan på hans handled var en gåva från Vance. Han försökte se ut som en jämlik, men när dörren stängdes bakom honom och det återigen bara var vi två, såg jag hur hans blick flackade.

”Det var på tiden, Eleanor,” sade han och försökte låta befallande. ”Dina advokater kunde ha sparat oss båda mycket tid.”

Jag satt bakom min pappas gamla skrivbord av massiv ek. Jag reste mig inte. Jag pekade inte ens på en stol.

”Du pratar för mycket, Daniel,” sade jag tyst.

Han log sitt gamla, vargliknande leende. ”Världen gillar min historia. De gillar inte den kalla isdrottningen som gömmer sig i sitt slott med pengar hon inte arbetat för. Du vet att du kommer att förlora i rätten. Vance har domarna. Han har bevisen på att du manipulerade trusten.”

Jag lade händerna på skrivbordet.

”Du tror fortfarande att vi spelar samma spel,” sade jag. ”Du tror att det här handlar om PR och juridiska teknikaliteter.”

Jag öppnade den översta lådan i skrivbordet och tog fram en enda, tunn mapp. Jag sköt den över den polerade ytan mot honom.

Han tittade på den, misstänksam. Sedan tog han upp den och slog upp pärmen.

Jag iakttog hur färgen långsamt dränerades från hans ansikte. Det tog bara några sekunder för hans ögon att förstå vad han tittade på.

Det var inte juridiska dokument om vårdnad.

Det var fotografier. Det var kontoutdrag. Det var avskrifter av krypterade meddelanden.

”Medan du var upptagen med att gråta i frukost-tv,” sade jag med en röst som var så lugn att den kändes dödlig, ”har Victor Vance haft lite problem med sin hamnupphandling i Singapore. Någon tipsade den lokala antikorruptionsmyndigheten om hans… informella metoder för att vinna kontrakt. Hans tillgångar där är frusna. Hans aktiekurs dök med femton procent i eftermiddags.”

Daniel stirrade på papperet som om det brände honom.

”Victor Vance är en affärsman, Daniel. Och just nu är du den sämsta investeringen han någonsin gjort. Tror du verkligen att han kommer att fortsätta betala dina advokater när han blöder miljarder på andra sidan jordklotet? Han kommer att släppa dig innan morgonen gryr.”

”Du… du kan inte göra så här,” stammade han, arrogansen bortblåst, ersatt av den nakna paniken hos en man som inser att han hoppat från ett flygplan utan fallskärm.

”Det är redan gjort,” svarade jag. ”Men det är inte allt.”

Jag nickade mot nästa sida i mappen. Hans darrande händer vände bladet.

Det var dokument från en klinik. Selenes klinik.

”Din kära Selene,” sade jag tyst. ”Hon lämnade dig inte bara för att du blev fattig. Hon lämnade dig för att du blev farlig att vara nära. Men innan hon försvann, försäkrade hon sig om sin egen överlevnad. Hon sålde sin tystnad till oss. De där dokumenten är bevis på att du överförde företagsmedel till hennes privata konton månader innan du bad mig om skilsmässa. Det är förskingring, Daniel. Ren, odiskutabel förskingring.”