“Lämna pojkarna utanför det här, Fiona,” sa jag kallt. “Du borde ha tänkt på dem innan du bestämde dig för att göra dem hemlösa genom att leka kriminell. Ni har exakt trettio minuter på er att packa ihop varenda pryl ni tog med er in i det här huset. Om ni fortfarande är kvar på min uppfart efter det, ringer jag sheriffen.”
“Du vågar inte,” väste Gregory. “Vi är familj.”
“Familj slänger inte ut skakande, äldre föräldrar med deras mediciner i en jävla kartong,” svarade jag, min röst sänktes till en hotfull viskning. “Trettio minuter, Gregory. Din tid börjar nu.”
Rummet frös i några sekunder. Sedan vände sig Gregory om, svor högt, och sparkade till en av strandstolarna som stod i vägen innan han stormade uppför trappan. Fiona stod kvar en stund, som om hon hoppades att mamma eller pappa skulle ingripa. Men pappa vände bara ryggen till och gick fram till fönstret för att titta ut över havet. Mamma följde efter honom.
Fiona brast ut i gråt och sprang uppför trappan efter sin man.
De kommande tjugofem minuterna var en lektion i förnedring. Det är en sak att packa för en semester, det är en helt annan sak att desperat kasta in blöta badhanddukar, obäddade lakan, odiskade kaffemuggar och skrynkliga kläder i svarta sopsäckar medan ens advokatbror står i hallen med korslagda armar och klockar en.
Mina föräldrar satt tysta i vardagsrummet. Jag hade bett Claire att ta med kartongen med pappas saker tillbaka till master bedroom, dit den hörde hemma.
Ethan och Liam bar tyst ut sina väskor till den svarta pickupen. När Ethan gick förbi mig stannade han till. Han var längre än sin pappa, en lovande idrottskille med ett bra hjärta. Han tittade ner i golvet. “Morbror Lucas… jag är ledsen. Vi visste att de ville stanna länge, men vi hade ingen aning om att de försökte ta huset. Jag svär.”
Jag kände en klump i halsen. Pojkarna var inte skyldiga till sina föräldrars synder. Jag lade en hand på hans axel. “Jag vet, Ethan. Det är inte ert fel. Se till att din pappa kör försiktigt hem.”
“Vi kommer nog inte att ses på ett tag,” mumlade han, märkbart rörd, innan han gick ut i den fuktiga havsluften.
När de trettio minuterna var över stod Gregory och Fiona vid dörren. Gregorys ansikte var rött av ansträngning och ilska. Fiona undvek allas blickar. Hennes smink hade runnit, och den eleganta fasaden var helt borta.
“Ge mig nycklarna,” krävde jag och sträckte ut handen.
Fiona började rota i sin handväska, men Gregory slog bort hennes hand. “Vi behåller dem ifall vi glömt något. Vi kommer tillbaka.”
Claire, som lutade sig mot dörrkarmen med armarna i kors, skrattade till. Ett kort, torrt ljud. “Ni har tur som får åka härifrån i en pickup istället för baksätet på en polisbil, herr Gregory. Lämna nycklarna omedelbart, annars överlämnar jag mappen med förfalskningen till distriktsåklagaren i morgon bitti.”
Gregorys käkmuskler ryckte. Han slet fram nyckelknippan ur fickan och kastade den hårt på golvet framför mina fötter. “Brinn i helvetet, Lucas. Både du och de gamla dårarna.”
Innan jag hann svara, slog han igen ytterdörren efter sig med en kraft som fick husets fönster att skallra. Genom glaset kunde vi se hur han hoppade in i bilen, startade motorn med ett vrål och backade ut så snabbt att däcken spann i gruset. Sedan var de borta.
Tystnaden sänkte sig över huset igen. Men det var inte längre en tryckande tystnad, utan en befriande sådan. Luften kändes renare.
Jag böjde mig ner, plockade upp nycklarna och vände mig mot mina föräldrar. De satt i soffan bredvid varandra. De såg plötsligt väldigt små och väldigt gamla ut. Adrenalinet från konfrontationen började lägga sig, och kvar fanns bara den tunga verkligheten av vad som just hade hänt. Ett oförlåtligt svek från deras egen dotter.
Jag gick fram och satte mig på soffbordet framför dem. “Är ni okej?” frågade jag mjukt.
Mamma bröt ihop. Hon lutade sig fram och kramade om mig, och jag kände hennes tårar mot min axel. Pappa lade en darrande hand på min rygg.
“Förlåt, Lucas,” sa pappa med tjock röst. “Vi ville inte störa dig. Vi trodde att vi kunde hantera det. Hon är ju min lilla flicka… jag kunde bara inte tro att hon skulle göra så här.”
“Ni har inget att be om ursäkt för,” sa jag bestämt. “Absolut ingenting. Det här är ert hem. De utnyttjade er godhet. Och jag svär, de kommer aldrig, någonsin, att sätta sin fot på den här tomten igen.”
Claire rensade halsen försiktigt bakom oss. “Lucas, jag har bokat en låssmed. Han kommer hit om tjugo minuter och byter ut samtliga lås på dörrar och fönster. För säkerhets skull.”
Jag nickade tacksamt åt henne. “Tack, Claire. Du var otrolig idag.”
