KAPITEL II: KONVOJENS HEMLIGHET
När Walter Vance banade väg genom lobbyn, delade sig folkmassan som Röda havet. Peyton och hennes vänner stod kvar som fastfrusna statyer medan Riley gick ut genom de tunga glasdörrarna.
Utanför brummade tre svarta, pansrade stadsjeepar på tomgång. Regnet hade börjat falla över staden, ett tunt, iskallt dis som fick gatlyktorna att lysa med en halo av gult ljus. Vid den mellersta bilen stod en chaufför i vita handskar och höll upp dörren.
Inne i bilens mörka, läderklädda kupé satt en äldre man. Hans hår var helt silvervitt, ansiktet fårat av decennier av hårt arbete och ohygglig makt, men hans blå ögon var lika skarpa som en falks. Det var Arthur Sterling – en man vars namn sällan nämndes i tidningarna, men som ägde hälften av stadens infrastruktur.
Riley steg in i bilen och dörren stängdes med ett tungt, vakuumtätt klick som stängde ute hela världen.
“Du är blöt, min kära,” sa Arthur Sterling med sin sträva, djupa röst. Han räckte henne en varm, handduksliknande filt av kashmir.
“Det var blå hallon-smak,” sa Riley med ett svagt, trött leende när hon virade filten om sig. “Ganska extremt, till och med för Peyton.”
Arthur ledde inte. Hans ansikte var som hugget i granit. “Jag sa till dig att det här skulle hända, Riley. Människor av den där sorten… de känner på sig när någon bär på någonting de inte kan köpa. De hatar det. De vill krossa det innan de ens vet vad det är.”
“Jag ville tro att hon bara var osäker,” sa Riley och tittade ut genom det tonade fönstret när konvojen glidit ut i den regnvåta trafiken. “Jag trodde genuint att om jag bara höll låg profil, om jag bara gjorde mitt arbete i biblioteket och satt längst bak i klassrummet, så skulle jag få vara i fred.”
“Du kan aldrig hålla låg profil för alltid när ditt blod bär på ett ansvar,” sa Arthur strängt, men hans hand lade sig mjukt över hennes. “Men i kväll handlar det inte längre om en skolgårdsfejd, Riley. Du vet varför jag kom ikväll. Det var inte bara för att rädda dig från en tonårsflickas illvilja.”
Riley stelnade till. Hon vände sig om och såg på sin morfar. “Vad har hänt?”
Walter Vance, som satt i framsätet, vände sig om med surfplattan i handen. hans ansikte var allvarligt.
“Fröken Sterling,” sa Walter. “Händelsen i lobbyn var inte slumpartad. Det var inte bara en spontan impuls från Peyton Caldwells sida.”
Riley rynkade pannan. “Vad menar du? Peyton har hatat mig sedan första veckan när jag fick högre poäng på fysikprovet än vad hon fick.”
“Det stämmer att hon hyste agg mot dig,” sa Walter. “Men källan till slasken, tidpunkten för attacken, och framför allt – den kameramobil som filmade allt i högupplösning för att sändas live på skolans nätverk… allt det var arrangerat på uppdrag av någon annan. Någon som visste exakt vem du var redan innan du klev in på den biografen.”
Riley kände hur en kyla, långt värre än den frusna drycken, spred sig i magen. “Vem?”
Arthur Sterling titta ut genom fönstret när bilen svängde in på den långa, upplysta uppfarten till Sterling Estate.
“Det är dags att du får veta varför din far verkligen lämnade staden för femton år sedan,” sa den gamle mannen lågt. “Och varför Richard Caldwell inte bara är en rivaliserande affärsman… utan mannen som förstörde din familj.”
KAPITEL III: DEN DOLDADETALJEN
Klockan var nästan två på natten. Det ståtliga biblioteket i Sterling Estate var upplyst av en brinnande brasa i den öppna spisen. Värman spred sig i rummet, men stämningen var iskall.
Riley satt i en stor läderfåtölj, iklädd torra kläder. Framför henne på det tunga ekbordet låg tre tjocka aktmappar och ett gammalt, gulnat fotografi.
Fotografiet föreställde tre unga män i trettioårsåldern som stod framför grundstenen till vad som nu var stadens finansiella centrum. En av männen var hennes morfar, Arthur. Den andre var en yngre Richard Caldwell. Och den tredje… var Rileys pappa, Thomas Sterling.
“Jag trodde pappa dog i en bilolycka,” viskade Riley och spände ögonen i fotografiet. “Det var vad alla sa till mig. Det var vad du alltid sa till mig, morfar.”
Arthur satt skuggad i fåtöljen gentemot henne. Han såg äldre ut än någonsin tidigare.
“Det var vad vi var tvungna att säga till pressen och till polisen för att skydda dig,” sa Arthur lugnt. “Din far dog inte i en olycka, Riley. Hans bil knuffades av vägen vid Blackwood Creek. Och den natten försvann också ritningarna och patenten till Sterling Crests mest värdefulla tillgång: den digitala krypteringsteknik som hela vår finansiella struktur vilar på.”
Riley tappade andan. “Caldwell?”
