Vid ett tillfälle mötte Élodie hans blick från det centrala bordet. Hon gav honom ett ursäktande leende. Camille lämnade tillbaka den till honom. Konflikterna med deras mor var inte Élodies fel. Åtminstone var det vad Camille fortfarande försökte tro.

Philippe, som satt nära brudgummens far och en viss Gérard Roussel, en pratsam entreprenör i en kostym som satt för tajt, pekade plötsligt på Camille med hakan.

“Där borta, det är Camille.

Gerard vände sig mot henne.

“Soldaten?”

Philippe skrattade.

“Ja.” Alltid där inne.

Alltid där inne. Som om 17 års tjänst bara var en märklig hobby som hon höll fast vid på grund av brist på fantasi. Camille kände något bli fast i bröstet. Inte ilska. En gammal trötthet, som till slut blev tung.

Runt klockan åtta på kvällen kom Élodie och satte sig bredvid henne i några minuter.

“Är du okej?”

“Mycket väl.

“Mamma borde inte ha sagt det om dina kläder.

“Det spelar ingen roll.

Élodie sänkte blicken.

“Julien ser verkligen fram emot att träffa dig.

Camille höjde ett ögonbryn.

“Varför?”

“För att du är i flottan.”

“Det finns förmodligen tio sjömän i det här rummet.”

“Nej, jag menar… Han respekterar människor som har riktiga karriärer.

En riktig karriär. Camille log nästan.

“Vad berättade du för honom om mig?”

Élodie tvekade.

“Att du reste mycket.” Att du arbetade med operationer, eller underrättelsetjänst, tror jag. Att du inte pratade så mycket om ditt arbete.

“Är det allt?”

Élodie rodnade.

“Jag antar det.

Innan Camille hann svara kallade Martine på sin yngsta från andra änden av rummet med den mjuka tonen som inte tillät något motstånd. Élodie gick tillbaka till det centrala bordet. Camille stod kvar med denna obehagliga fråga: vilken version av sig själv hade hennes familj skapat under hennes frånvaro?

Några minuter senare reste sig Philippe för att göra den första skålen. Gästerna kom närmare, glasögon i handen. Julien pratade vid fönstret med en gammal man med vitt hår. Camille såg det tydligt för första gången. Lång, mörk, som håller honom rak även i civila kläder. Élodie tog hans arm och ledde honom mot sig.

“Julien, låt mig presentera min syster, Camille.”

Julien log. Sedan såg han Camille i ansiktet. Hennes leende försvann.

Det var inte ett leende som långsamt bleknade. Han dog abrupt. Hans axlar rätades ut i en nästan ofrivillig rörelse. Hans ögon smalnade av den särskilda koncentrationen av människor som försökte placera ett bekant ansikte i en omöjlig miljö.

Camille kände igen det uttrycket. Hon hade sett henne i säkra mötesrum, under utvärderingar, precis när någon förstod vem som just kommit in.

Julien flyttade stolen lite bakåt, reste sig rakt, händerna längs sidorna, och rummet började bli tyst.

“Madame.”

Martine brast ut i ett generat skratt.

“Julien, kom igen, du behöver inte vara så formell med Camille.

Men Julien tittade inte på Martine. Han tittade på Camille.

Och Camille mindes. Åtta månader tidigare, i Toulon, satt han framför henne under en utvärderingskommission som kunde avgöra flera år av hans karriär.

“Vila, Caradec,” sa hon lugnt. Det är en bröllopsmiddag.

Det var värre.

Julien slappnade knappt av, men satte sig inte ner igen direkt. Élodie såg på sin fästman, sedan på sin syster, som om pjäsens språk just hade ändrats utan att han fått ordboken.

“Känner ni varandra?” frågade hon.

Julien svarade före Camille.

“Du visste inte att din syster var kommendör Morel?”

Tystnad föll över salen med en nästan komisk våldsamhet.

Martine blinkade. Philippe ställde ner sitt glas för snabbt. Gérard Roussel slutade le.

“Befälhavare för en fregatt?” Philippe upprepade, som om rangen var misstänkt.

“Ja, sir,” sa Julien, innan han samlade sig. Förlåt. Jag trodde alla visste det.

Martine skrattade torrt.

“Vi vet att Camille är i flottan.” Hon är mycket diskret med sin lilla karriär.

Liten.

Julien vred huvudet lite. Camille såg hennes ansikte sluta sig. En annan officer, som stod vid skänken, såg honom också. Philippe försökte återta kontrollen.

“Nåväl, låt oss inte bli för ivriga med titlar. Vi är i familjen.

Julien tittade på honom.

“Med all respekt, sir, kommendör Morel ledde en del av min lämplighetskommission förra året.

Élodie blev blek.

“Vad?”

“Hon studerade min akt innan min rekommendation om befordran skickades.

Philippe stirrade på Camille som om han såg henne för första gången, vilket han kanske hade gjort.

“Har du utvärderat honom?”

“Jag satt i en kommission som utvärderade honom.

Julien gav ett återhållet leende.

“Hon minimerar.

— Julien.

Han var tyst på en gång. Inte för att Camille var torr. För han kände igen tonen. Denna instinktiva lydnad berättade mer för publiken än någon förklaring.

I åratal hade Camille sett Philippe dominera måltiderna genom att tala högre än de andra. Den här gången förblev han tyst.

Martine var den första att samla sig.

“Men det är underbart. Camille, varför berättade du aldrig allt det här för oss?