Bildörren smällde igen med ett ekande ljud som tycktes skära genom den tunga nattluften. María trampade gasen i botten och gruset sprutade från däcken när vi slängde oss ut från familjegodsets uppfart. Jag satt hopkrupen i passagerarsätet, fortfarande darrande av det iskalla vattnet från fontänen, men kylan i mitt inre var mycket värre än så. Javier, mannen jag hade lovat att dela mitt liv med, mannen som var far till barnet jag bar på, hade med egna händer försökt dränka mig för att säkra familjens förmögenhet och ensam vårdnad.

“Laura,” väste Javier. Hans röst var mörk och rosslig. “Jag vet att du är här. Det lilla huset på prärien… Så rörande. Trodde du verkligen att du kunde stjäla mitt arv, sätta mig i en cell bland råttor i femton år, och sedan bara leva lyckligt i alla dina dagar?”

Jag klev fram ur skuggorna, kniven dold bakom ryggen. Jag var inte längre den rädda, gravida kvinnan vid fontänen. Jag hade skyddat mitt barn i femton år. Jag var beredd att dö för henne.

“Ditt arv brann upp på grund av din egen girighet, Javier,” sa jag med en röst som var förvånansvärt stadig. “Och pengarna gick till barnsjukhus. Din farfar skulle förmodligen ha föredragit det framför en mördare till sonson.”

Isabel klev fram, hennes ögon smalnade. I handen höll hon en mörk, tung pistol. Hon siktade den rakt mot mitt bröst. “Sluta prata. Vi är inte här för att diskutera juridik eller moral, Laura. Du förstörde våra liv. Vi är här för att ta det som är vårt. Var är flickan?”

Blodet frös till is i mina ådror. “Hon är inte här. Hon är hos María i stan.”

Javier skrattade, ett torrt, skorrande ljud. “Ljuga har aldrig varit din starka sida. Jag såg ljuset från ficklampan. Om vi inte kunde få vårdnaden om henne för att säkra förmögenheten för femton år sedan… så kan vi åtminstone se till att du förlorar det du älskar mest. Precis som du tog allt ifrån oss.”

Han tog ett steg mot hallen. Det var nu eller aldrig.

Med ett vrål som jag inte visste att jag hade inom mig, kastade jag mig framåt. Jag slog inte mot Javier, utan mot Isabel. Jag kastade det tända stearinljuset från byrån rakt mot hennes ansikte. Hon skrek till och höjde armen, vilket fick pistolen att brinna av med en öronbedövande smäll. Kulan missade mig och slog in i väggen bakom. Innan hon hann sikta igen hade jag kastat mig över henne. Vi föll båda tungt mot golvet.

Javier grep tag i mitt hår och slet mig bakåt med en brutal kraft. Han drog upp mig på fötter och pressade mig mot stenväggen. Hans händer slöt sig runt min hals, precis som de hade pressat mig ner under vattnet för så länge sedan.

“Den här gången,” spottade han och hans ansikte var bara centimeter från mitt, “finns det inget vatten att drunkna i. Den här gången ska jag se livet lämna dina ögon.”

Luften ströps till. Jag sparkade, klöste, slog mot hans ansikte med händerna, men hans grepp var drivet av ren, vansinnig hämndlystnad. Min syn började mörkna i kanterna. Isabel höll på att resa sig upp från golvet, plockade upp pistolen och torkade blod från pannan.

Plötsligt lystes hela rummet upp, inte av blixtar, utan av bländande starka strålkastare som svepte över fönstren utifrån. Ljudet av bildäck som sladdade på gruset överröstade till och med stormen. Sekunder senare hördes ett öronbedövande brak när ytterdörren sparkades upp.

“Polis! Släpp vapnet! Ner på golvet!”

Javier frös till is. Hans grepp om min hals lossnade något. Jag kippade efter andan, vek mig dubbel och hostade våldsamt. Isabel vände sig om med pistolen höjd, redo att skjuta besinningslöst mot ljuset, men innan hon hann trycka av avlossade en av poliserna ett varningsskott som träffade takbjälken.

Poliserna stormade in. Två av dem tacklade Javier till marken med en våldsam kraft som fick fönsterrutorna att skallra. En tredje pressade Isabel mot golvet och sparkade undan vapnet.

Bland uniformerna såg jag Tomas. Hans kavaj var blöt och han andades tungt. Bakom honom stod María.

“Tomas hade övervakning på dem,” sa María och sprang fram till mig, slog armarna om mig medan jag fortfarande hostade och försökte få luft. “Så fort de bröt sin villkorliga frigivning och lämnade stadsgränsen, ringde han mig och polisen.”

Från badrummet hördes ett försiktigt klick, och dörren öppnades. Sofia stod där i mörkret, blek som ett lakan men oskadd. När hon såg mig på golvet sprang hon fram och föll på knä bredvid mig. Tårarna rann nerför hennes kinder när hon klamrade sig fast vid mig.

Poliserna drog upp Javier och Isabel. Javier spände ögonen i mig, hans bröst hävde sig. “Det här är inte över, Laura!” skrek han, medan han släpades ut mot de blinkande blåljusen i stormen. “Det är aldrig över!”

Tomas klev fram och såg på honom med isande kyla. “Jo, Javier. Det är över. Grovt inbrott, överfall, försök till dråp, olaga vapeninnehav och brott mot villkorlig frigivning. Ni kommer inte att se dagsljus igen på denna sidan av evigheten. Rättssystemet må vara trögt, men ikväll fungerade det.”

När tystnaden till slut lade sig över huset, och polisen hade avslutat sin tekniska undersökning framåt småtimmarna, satt jag, Sofia, María och Tomas vid köksbordet. Stormen utanför hade börjat bedarra. Det värsta var över.