Bildörren small igen, och ljudet dånade genom betongplattan i garaget som ett avskedsgeskott. Motorljudet dog ut med ett gällt rosslande när bilen stannades för hårt vid den oljiga asfalten. Neil lät inte som en man som kom för att diskutera; han lät som en som kom för att inkassera en skuld som han ansåg sig ha blivit rånad på.

– Han säger att det är tillfälligt. Men mamma har köpt nya gardiner till lägenheten. Såna som inte släpper in solen på morgonen.

Jag log svagt.

– Det låter som ganska bra gardiner.

Patricia ringde på torsdagen den följande veckan.

– Vi har gått igenom resten av överföringarna, Gordon, sa hon med sin torra, professionella advokatröst som alltid fick mig att känna mig som om jag satt på ett prov i matematik. – Det visar sig att det rör sig om mer än bara de första två posterna. Totalt handlar det om drygt nio tusen dollar under de senaste arton månaderna.

– Jaså, sa jag och lät handen vila mot hyvelstålet. – Hade han någon förklaring när ni konfronterade honom via hans juridiska ombud?

– Hans advokat meddelade i morse att de avsäger sig uppdraget, svarade Patricia lakoniskt. – Neil försökte lämna in en ansökan om att få kvarboendeförbudet upphävt med hänvisning till psykisk press, men domstolen avvisade den direkt. Det finns inga dokument som stöder hans påståenden om delägarskap. Huset står kvar där det står, på din mark, med ditt namn på lagfarten.

– Tack, Patricia.

– Inga problem, Gordon. Hör av dig om du behöver hjälp med att skriva över en del av fastigheten till Jenna i framtiden, om ni nu funderar på att formalisera det. Men ta det i din egen takt. Du har ju gott om tid på dig att fundera.

När samtalet var avslutat gick jag ut på baksidan med en kopp kaffe.

Morgonsolen i Tucson brände redan i ökenluften, men i skuggan under det stora pepparträdet var det svalt. Altanen som Neil hade byggt – den där slarviga konstruktionen som hade börjat luta efter första vintern – stod där som ett monument över hur fel det kan gå när man låter fel personer blanda sig i ens ritningar.

Jag tog fram tumstocken ur fickan. Det skulle ta ungefär två veckor att riva den där altanen. Att gräva ur jorden, lägga ny betongplatta, fästa bärbalkarna ordentligt i grunden med rostfria ankarbultar. Det var ett jobb för en man som visste hur man mäter två gånger och sågar en gång.

En bil svängde in på uppfarten. Det var inte den tunga motorn från Neils sedan. Det var Jennas gamla kombi, med cykelstället på taket och en låda med leksaker i baksätet.

Dörren öppnades, och Phoebe hoppade ut med skorna slående mot gruset, tätt följd av Jenna som bar på en kasse med matvaror från snabbköpet i hörnet.

– Pappa! ropade Phoebe och sprang mot altanen. – Vi har köpt blåbär till pannkakorna idag igen!

– Det kan man aldrig få för mycket av, sa jag och gick för att möta dem.

Jenna stannade upp vid trappsteget och såg ut över trädgården. Hon drog ett djupt andetag av den torra ökenluften, den som bar med sig doften av salvia och upphettad asfalt.

– Det är tyst här nu, sa hon nästan ohörbart.

– Ja, sa jag och tog kassen från hennes hand. – Det är precis vad det är.

Hon log – ett lekte, äkta lekte leende som inte fanns i ögonen som en skugga längre, utan lyste klart mot den blå himlen.

– Bra. För vi har en hel del att bygga upp nu.

Vi gick in tillsammans, och för första gången på många år kändes det som om huset faktiskt stod på fast mark.