– Äventyra den, svarade jag med en röst så iskall att den tycktes få luften omkring oss att frysa till is, och låt honom förstå att jag inte bryr mig om någonting annat i världen just nu.

Inne i rummet satt pappa Mason vid samma lilla träbord. Han drack kaffe ur en blå mugg med texten Världens bästa pappa – en mugg jag hade köpt åt honom för många år sedan och som han tydligen fortfarande använde varje dag. Han läste morgontidningen med glasögonen på trekvart på näsan. Plåstret över ögonbrynet var borta, och även om han rörde sig med en lätt stelhet i axlarna fanns det en ny värdighet i hans hållning. Han såg ut som en man som äntligen kunde andas ut.

Jag knackade lätt på dörren och klev in.

Pappa lyfte blicken från tidningen. Hans ögon spärrades upp en aning, och sedan sprack hans ansikte upp i det där breda, varma leendet som jag hade saknat i femton år.

– Dominic? sa han och lade ifrån sig tidningen med darrande händer. Vad gör du här igen? Jag trodde att du flög tillbaka till Mellanöstern förra veckan.

Jag gick fram, drog ut stolen mitt emot honom och satte mig ner. Jag kände doften av det nybryggda kaffet och de färska bullarna som låg på ett fat bredvid honom.

– Jag ändrade planerna, pappa, svarade jag med ett lugnt leende. Jag bestämde mig för att stanna här i stället. För gott. Byggbranschen i Dubai får klara sig utan mig ett tag.

Mason såg på mig med en blänkande blick, som om han försökte upptäcka den lille pojken han en gång hade uppfostrat i den slitna lägenheten i utkanten av staden bakom draggen och ärren från åren i fält.

– För gott? sade han fundersamt och lutade sig tillbaka. Är du säker på det, min son? Du har alltid haft ett rastlöst blod. Precis som din farfar. Du kan inte bara kasta bort ditt arbete så där.

– Jag har inte kastat bort någonting, pappa, sa jag och lade min hand över hans ådriga, slitna hand. Jag har bara insett var jag behövs som mest.

Han tittade på min hand, sedan upp på mitt ansikte igen. Det fanns en tyst förståelse där emellan oss – en outtalad insikt om att livet är skört, att korridorer kan vara farliga platser, och att vissa band aldrig kan brytas av varken tid eller avstånd.

– Nåväl, muttrade han med ett litet skratt och skakade på huvudet, om du nu ska stanna här får du åtminstone se till att lära dig att laga ordentlig mat igen. Du ser alldeles för mager ut för att vara en byggnadsingenjör.

– Det ska jag göra, pappa, svarade jag och kände hur en sällsynt, djup frid spred sig i bröstet. Det ska jag göra.

Epilog: Ur skuggorna och in i ljuset

Senare samma kväll stod jag på taket till ett höghus som blickade ut över stadens glittrande ljushav. Vinden ven genom min jacka, och nere på gatorna rörde sig bilarnas strålkastare som glödande trådar i mörkret.

Min telefon vibrerade i fickan. Det var ett krypterat meddelande från Blake.

Operationen är avslutad. Alla trådar är säkrade. Enheten står i beredskap om det behövs igen.

Jag tittade på skärmen en stund, skrev ett kort svar – Arkivera filen. God natt. – och släppte sedan ner telefonen i fickan igen.

Jag behövde inte titta på kartor längre. Jag behövde inte räkna sekunder eller mäta avstånd i fiendeland. För första gången på decennier var jag bara Dominic. Son till Mason. En man som hade sett mörkrets alla ansikten, men som till slut hade funnit sin väg tillbaka till ljuset.

Och om det någonsin fanns någon som trodde att de kunde röra min familj igen… så visste de nu exakt var vi fanns.

Och vem som vaktade skuggorna.