En tidig vårmorgon, fem år efter rättegången, satt Vera vid sitt skrivbord på apotekets kontor. Solen letade sig in genom persiennerna och kastade varma ränder över pappershögarna. Hon betraktade ett inramat fotografi på väggen. Det var taget under resan i Karpaterna; fyra kvinnor som skrattade åt något utanför bild, deras ansikten lysande av livsglädje och ostoppbar kraft.
Hon tänkte på väninnan, vars svek hade startat alltihop. Vera insåg att hon inte längre minns hur kvinnans röst lät. Såren hade inte bara läkt, de hade blivit till årsringar av visdom. Hon hade blivit prövad av elden och kommit ut som stål. Hon var Vera: mor, apotekschef, vän, mentor och framför allt – regissör över sitt eget livsöde. Och morgondagen såg ljusare ut än någonsin.
