Han svängde vänster och försvann i mängden.
Hannah tog tag i min arm.
”Vad betyder det?”
Jag såg på Naomi.
Naomis ansikte hade blivit stilla på ett sätt jag inte gillade.
”Naomi?”
Hon svarade inte omedelbart.
Det skrämde mig mer än Grant hade gjort.
För Naomi Brooks hade alltid ord redo.
Alltid.
Vi tre gick genom domstolsdörrarna ut i den kalla eftermiddagen i Atlanta.
Utanför var himlen en hård vinterblå.
Inga moln.
Ingen mjukhet.
Bara solljus som studsade mot glasbyggnader och nyhetsbilar.
Naomis chaufför körde fram.
Vi satte oss i baksätet.
Först när dörrarna låstes talade Naomi.
”Mercer House är inte ett hus.”
Hannah rynkade pannan.
”Vad är det då?”
Naomi såg ut genom fönstret mot domstolstrappan.
”Ett skalbolag.”
Mina fingrar knöts runt min handväska.
”Sloane?”
”Kanske”, sa Naomi. ”Kanske inte.”
Bilen körde iväg.
Naomi tog fram sin telefon och började skriva snabbt.
Jag betraktade hennes spegelbild i den tonade rutan.
”Naomi.”
Hon pausade.
”Vad är det du inte berättar för mig?”
För första gången sedan jag anlitade henne såg Naomi trött ut.
Inte svag.
Inte osäker.
Trött på det sätt som soldater måste se ut när de känner igen ett slagfält från ett gammalt krig.
”För tre år sedan”, sa hon, ”dök Mercer House LLC upp i dokument kopplade till ett misslyckat projekt för prisvärda bostäder i Savannah. Pengar försvann. Investerare ruinerades. En kommunpolitiker avgick. Två revisorer försvann från offentliga register. Ingen blev någonsin åtalad.”
Min mage knöts ihop.
”Varför skulle Grant be mig fråga om det?”
Naomis telefon surrade.
Hon såg ner.
Hennes ögon skärptes.
”För att Mercer House överförde pengar till Whitmore Development förra månaden.”
Hannah viskade: ”Hur mycket?”
Naomi vände telefonen så att jag kunde se.
18 700 000 dollar.
För en stund gjorde siffrorna ingen mening.
För många kommatecken.
För mycket pengar.
För mycket fara gömd bakom något så fult och vanligt som en skilsmässa.
Sedan dök ett andra meddelande upp på Naomis telefon.
Okänd avsändare.
Inget ämne.
Bara en bilaga.
En videofil.
Naomi öppnade den inte.
Inte än.
För under bilagan fanns en enda rad text.
Claire tror att bebisen är Grants. Dra ut sjukhusets blodprover innan de gör det.
Mina öron fylldes av ett brusande ljud.
Hannah sa mitt namn.
Naomis ansikte förändrades.
Bilen fortsatte genom centrala Atlanta.
Min son sparkade en gång inom mig.
Och någonstans bakom oss, i domstolen vi just lämnat, tog domare Evelyn Marlowes sekreterare emot samma video.
Bara det att hennes meddelande kom med en mening till.
Domaren var där natten då Mercer House började.
