När klubban föll kändes det som om luften i rummet äntligen gick att andas igen. Jag hade vunnit. Vi hade vunnit. Farmodern började gråta, men det var inte tårar av ånger. Det var tårar av raseri över att ha förlorat kontrollen. När de rullade ut henne vände hon blicken mot mig, och bakom den bräckliga, döende kvinnans mask såg jag samma iskalla, oberäkneliga grymhet som den kvällen för över ett år sedan. Hon formade ord med läpparna, utan ljud, men jag kunde tyda dem: Det är inte över.

Jag skakade av mig det. Det var bara tomma hot från en maktlös, bitter människa. Jag åkte hem till Lily. Vi firade genom att baka kanelbullar. Vi knådade degen tillsammans, och jag såg hur hon använde sina händer med självförtroende. Mjölet täckte våra ansikten och vi skrattade tills vi fick ont i magen. Huset kändes varmt, säkert och helt. Vi hade besegrat dem för sista gången.

Två veckor gick. Snön hade börjat falla över staden och julen närmade sig. En lördagseftermiddag, när vi just kommit hem från att ha köpt en gran, hörde jag det ringa på dörren. Jag tittade genom kikhålet men såg ingen där. Försiktigt låste jag upp och öppnade dörren på glänt.

Ute på farstukvisten fanns ingen människa, bara mörkret och den yrande snön. Men på dörrmattan stod en oansenlig brun papplåda, inslagen med ett tjockt, rött snöre. Det fanns ingen avsändare, inga frimärken. Någon hade lämnat den där för hand.

En krypande känsla av obehag spred sig längs min ryggrad. Jag lyfte upp lådan, som var förvånansvärt tung, och bar in den till köksön. Lily stod kvar i hallen och tog av sig sina stövlar. Jag tog en sax och klippte försiktigt av snöret, vek undan pappflikarna.

Däri låg något inlindat i en vit, handbroderad kökshandduk. En handduk jag kände igen från Evans barndomshem. Med skakande fingrar drog jag bort tyget.

Det var ett bröd. Nybakat. En perfekt, rund limpa. Doften av den steg upp ur lådan, men det var ingen varm, tröstande doft. Det luktade precis som huset där min dotter hade skrikande tvingats hålla i en brännhet panna.

Mitt hjärta började slå vilda slag mot bröstkorgen. Under brödet låg ett litet, vikt papper. Jag plockade upp det och vecklade ut det. Handstilen var ojämn, svag, men orden var knivskarpa.

En tjuv tar det som inte är hennes. Du tog min son. Du tog mitt barnbarn. Njut av brödet. Vi ses snart.

Jag lät papperet falla ur mina händer. Dörrklockan ringde igen, skarpt och genomträngande i det tysta huset. Och utanför, på uppfarten som jag precis hade skottat fri från snö, såg jag silhuetten av en svart bil parkerad, med motorn igång och strålkastarna släckta.