Jag låg på båren, kände hur smärtstillande medicin började pumpas in i mitt blodomlopp, och nickade. “Den yngre. Han knuffade mig i ryggen avsiktligt nerför rampen. Den äldre försökte muta mig och hota mig med sitt inflytande.”
Vance vände sig mot Connor. Han drog fram ett par handfängsel i stål. “Connor Sterling. Du är under arrest. Du misstänks för grov misshandel av en federal officer, samt misshandel av en handikappad person. Du har rätt att tiga.”
“Pappa! Pappa, gör något!” skrek Connor när agenten brutalt vred hans armar bakom ryggen och klickade fast fängslarna. Den vita Balenciaga-hoodien blev fläckig av smuts när de pressade upp honom mot en av de svarta SUV:arna.
Richard Sterling fick panik. “Ni kan inte göra så här! Vet ni vilka vi är? Jag ska stämma er! Jag ska stämma den här kliniken! Jag ska se till att ni alla förlorar era jobb! Jag ringer guvernören!”
“Ring vem fan du vill,” sa Vance iskallt. “Din son överföll just en av USA:s främsta militära strateger, en man med högsta säkerhetsklassning som för närvarande är oumbärlig för nationens säkerhet. Om Pentagon får bestämma, kommer din son att dömas i en federal domstol och skickas till ett ställe där dina pengar inte existerar. Nu, backa, innan jag arresterar dig för medhjälp.”
Jag låg på båren och såg hur dörrarna till kliniken öppnades. Dr. Aris stod bredvid mig, hans händer arbetade snabbt för att lossa trycket från det förstörda kolfibret.
“Major, jag ber om ursäkt,” sa Dr. Aris, hans röst fylld av skam. “Vi borde ha haft vakter här ute. Jag trodde aldrig… Jag förstår inte hur någon kan göra något sådant här.”
“Det är inte ditt fel, doktor,” sa jag tyst. “Men jag behöver att du fixar det här benet. Snabbt. Pentagon ringde inte för att kolla läget. Något har hänt.”
När de rullade in mig i klinikens värme, lämnade jag det kalla, isiga landskapet bakom mig. Genom glasdörrarna såg jag en sista skymt av Richard Sterling. Miljardären stod ensam på trottoaren, omgiven av blinkande blåljus, medan hans son gråtande trycktes in i baksätet på en FBI-bil. Sedlarna han hade kastat på mig låg fortfarande kvar på marken, nedtrampade i slask och blod.
Tre timmar senare låg jag i en privat svit på översta våningen av Mayo Clinic. Rummet liknade mer ett lyxhotell än ett sjukhus. Mahognymöbler, stora fönster med utsikt över Rochester, och en diskret dörr där en beväpnad federal agent nu stod på vakt.
Dr. Aris hade gjort sitt jobb. Den gamla protesen var borta, amputerad från sitt fäste. Min stump, märkt av ärr från explosionen och de många infektionerna, hade rengjorts och behandlats med antibiotika. Han hade satt på en tillfällig, toppmodern titanram med en formgjuten gel-hylsa, bara för att jag skulle kunna förflytta mig.
“Den är inte gjord för strid, Major,” hade Dr. Aris varnat mig. “Den är gjord för att du ska kunna gå från sängen till badrummet. Du behöver vila. Ditt nervsystem är i chock.”
Men vila var inte ett alternativ.
Dörren till sviten öppnades och en man i en mörkgrön militäruniform klev in. På hans krage blänkte tre silverstjärnor. Generallöjtnant David ‘Stonewall’ Harris, chef för Joint Special Operations Command (JSOC). Han var en legend. En man som ryktades äta taggtråd till frukost och som aldrig lämnade Pentagon om inte helvetet hade frusit till is eller världen stod på randen till krig.
“Sitt ner, Major,” sa Harris kärvt när jag instinktivt försökte sätta mig i givakt. Han drog fram en stol och satte sig bredvid sängen. Han tittade på mitt nya, tillfälliga ben och sedan på mina bandagerade händer. “Jag hörde att du hade en inkörning med den civila arrogansen idag. Agent Vance berättade. Han sa att du hanterade det… diplomatiskt.”
“Jag kände inte för att hamna i fängelse för mord, general,” svarade jag torrt. “Vad har hänt? Varför ringer överste Hayes mig personligen på en osäkrad lina?”
General Harris lade en tjock, läderinbunden mapp på sängen. Den var stämplad med röd text: TOP SECRET / SCI / NOFORN.
“För 48 timmar sedan,” började Harris, hans röst låg och spänd, “förlorade vi kontakten med ett SEAL-team i en region som officiellt inte existerar på någon karta över norra Syrien. Det var ett ‘black op’. Deras uppdrag var att extrahera en högt uppsatt avhoppare från en fientlig underrättelsetjänst. En man som sitter på koder som kan lamslå vår satellitkommunikation över Mellanöstern.”
Jag rynkade pannan. “Syrien? General, jag har varit borta från fältet i sex år. Sedan Korengal har min roll varit ren analys och skrivbordsarbete. Varför är jag inblandad?”
