Under de kommande månaderna avvecklade Nathan stora delar av sin fars korrupta företag. Han betalade av skulder, kompenserade dem som hans far hade trampat på, och tog ut det som var rättmätigt hans för att starta om på nytt. Han lämnade den gigantiska, kalla herrgården och köpte ett vackert hus vid kusten, långt bort från stadens intriger och maktspel.
Grace, som fortfarande höll på att läka från sina fysiska och känslomässiga sår, fann långsamt sin plats i detta nya liv. Hon och Nathan hade förlorat fem år, men de insåg snart att kärleken de en gång delat aldrig hade dött – den hade bara begravts under lögner och rädsla. Nu blommade den upp igen, starkare och renare än någonsin.
En solig eftermiddag, ett år senare, satt Nathan på verandan och tittade ut över havet. Lily sprang skrattande över gräsmattan och jagade en fjäril. Grace kom ut med två koppar te och satte sig bredvid honom. Hon lutade huvudet mot hans axel.
Nathan lade armen om henne och log. Han hade kanske förlorat ett miljardimperium, men när han tittade på Grace och hörde sin dotters skratt, visste han en sak med absolut säkerhet.
Han hade aldrig varit rikare än han var just nu.
Advokatens röst var knappt mer än en viskning, men i den tysta, spända luften i köket lät det som ett åskslag. Han lutade sig fram och sa de fyra orden som skulle krossa resterna av Nathans gamla liv:
“Victoria planerade allt från början.”
Nathan stod som fastfrusen. Han tittade på advokaten, sedan ner på det förseglade kuvertet i sin hand. Hans blick flyttades långsamt till Victoria. Hennes ansikte, som nyss varit fyllt av falsk chock och rädsla, förvreds nu i en ful grimas av panik.
“Nathan, lyssna inte på honom!” skrek Victoria och tog ett steg framåt, men stannade när Nathan höjde en varnande hand. Hans ögon var kalla, mörkare än hon någonsin sett dem.
“Rör inte mig,” sa han med en röst som var skrämmande lugn. Han vände sig sedan mot Grace, som fortfarande satt på golvet och skyddade Lily. Hans hjärta värkte vid åsynen av dem. Flickan, hans dotter, höll krampaktigt fast vid sin mammas förkläde. Hennes små axlar skakade av snyftningar.
“Ring polisen och en ambulans,” beordrade Nathan sin advokat utan att ta blicken från Grace. “Och se till att säkerhetsvakterna eskorterar Victoria ut från min egendom. Om hon gör motstånd, låt polisen hantera henne när de anländer för misshandeln.”
Victoria började skrika, en gäll tirad av hot om hur hennes mäktiga familj skulle krossa honom, hur han skulle förlora allt, men hennes röst bleknade när två vakter dök upp och bestämt förde ut henne.
Nathan föll ner på knä bredvid Grace. Han sträckte trevande ut en hand. “Grace… förlåt mig. Jag visste ingenting. Jag svär.”
Grace tittade upp på honom. Hennes axel var svullen och smärtan var tydlig i hennes ögon, men det fanns också en djup, utmattad lättnad. “Jag ville berätta för dig,” viskade hon. “Men din far… han sa att om jag stannade, skulle han se till att varken jag eller Lily någonsin fick vara trygga. Och Victoria… hon visste allt. Hon kom hit för att tysta oss permanent innan bröllopet.”
Nathan svalde hårt. Han tittade på Lily, som försiktigt kikade fram bakom sin mammas arm. “Hej Lily,” sa han mjukt, med gråten i halsen. “Jag… jag är din pappa.”
Lily blinkade, hennes stora ögon var fyllda av tårar men också av nyfikenhet. Hon sträckte ut en liten, darrande hand och rörde vid hans kind. “Mamma sa att du skulle komma en dag,” viskade hon.
Ambulansen anlände kort därefter. På sjukhuset satt Nathan vid Graces säng, medan Lily sov tryggt i en fåtölj bredvid dem, insvept i en filt. Medan Grace behandlades för sina skador, bröt Nathan förseglingen på kuvertet från sin fars kassaskåp.
Innehållet var en mardröm av bevis. Hans far hade inte bara hotat Grace; han hade ingått ett avtal med Victorias familj. Victorias far behövde Nathans företagsimperium för att rädda sitt eget sjunkande bolag, och Nathans far ville ha den politiska makt som Victorias familj kunde erbjuda. Grace och Lily var bara oönskade hinder i deras kalla affärsuppgörelse. Dokumenten visade också hur Victoria personligen hade betalat för de falska bevisen som skulle framställa Grace som en labil kidnappare, redo att lämnas över till en korrupt polisstyrka.
“De var beredda att förstöra ditt liv, och Lilys, bara för pengar och makt,” sa Nathan, och hans röst var hård av undertryckt raseri. Han tittade på Grace. “Jag kommer inte att låta dem komma undan med detta.”
Dagen därpå bröt helvetet lös. Victorias familj, desperata att behålla kontrollen, släppte de falska bevisen till pressen. Rubrikerna skrek ut att Nathans “besatta hembiträde” hade försökt kidnappa ett barn och utpressa miljardären. Deras mål var att tvinga Nathan till tystnad och fullfölja äktenskapet för att undvika en skandal som skulle sänka hela hans företag.
