Rosas händer darrade så våldsamt att telefonen nästan gled ur hennes grepp. Hon stirrade på den lilla skärmen, på namnet Fyr, och tryckte sedan på uppringningsknappen. Signalerna gick fram. En, två. Sedan ett klick. Ingen röst svarade, bara en tung, väntande tystnad.
Rosas andhämtning var ojämn när hon tvingade fram orden. “K-kod Vit,” stammade hon. “Señoran sa… Kod Vit.”
En mörk, lugn röst svarade omedelbart på spanska, men med en svag, odefinierbar accent. “Bekräftat, Rosa. Håll henne vaken. Vi är där om nittio sekunder.”
Linjen bröts. Rosa kastade telefonen på sängen och vände sig mot Elena. Blodfläcken på den vita sidenklänningen hade spridit sig ytterligare; den var inte längre en ros, utan en mörk, bottenlös sjö. Elenas ansikte var blekt som alabaster, hennes läppar nästan blåa, men hennes ögon brann av en iskall beslutsamhet. Hon höll blicken fäst vid den lilla vaggan där Isabel låg.
“Nittio sekunder,” viskade Rosa och grep en ren handduk från badrummet för att pressa mot Elenas underliv. “De är på väg, señora. Håll ut.”
Elena nickade svagt. Musiken från poolområdet dunkade genom golvet. Hon kunde nästan höra Mateos skratt. Han trodde att tiden var hans allierade. Han trodde att varje sekund som tickade förbi förde honom närmare det imperium han så desperat begärde. Han hade fel. Tiden tillhörde Elena.
Sjuttio sekunder. Sextio.
Plötsligt hördes ett lågt, mekaniskt surrande. Rosa hoppade till när en stor, spegeltäckt väggpanel i svitens bortre ände – en panel som såg ut att vara en fast del av inredningen – ljudlöst gled åt sidan. Bakom spegeln avslöjades inte en garderob, utan en upplyst, bred servicekorridor som inte fanns utmärkt på någon av anläggningens officiella ritningar.
Ut ur skuggorna trädde fyra personer. De rörde sig med en tyst, militärisk precision. Två av dem bar svarta medicinska väskor; de andra två var klädda i mörka kostymer med öronsnäckor. I spetsen gick Elias, mannen som en gång hade varit Elenas fars skugga och personliga säkerhetschef. Hans ansikte var väderbitet, ärrigt och fullkomligt befriat från panik.
“Fru Voss,” sa Elias lågt och var framme vid sängen på två steg. “Vi har dig.”
De två sjukvårdarna tog omedelbart över från Rosa. Utan ett ord klippte de upp Elenas klänning, satte in en kanyl i hennes arm och påbörjade en intravenös blodtransfusion. Väskorna de hade med sig var inte vanliga första hjälpen-kit; de var rörliga akutrum, packade med plasma, koagulationsmedel och syrgas, allt minutiöst förberett för just detta scenario.
Elena kände hur den kalla vätskan rusade in i hennes ådror. “Isabel,” framkallade hon med sprucken röst.
“Hon är säker,” sa Elias och nickade mot en av sina män, som försiktigt lyfte upp den lilla flickan från vaggan och svepte in henne i en mjuk, mörk filt som dolde hennes konturer. “Allt går enligt planen. Vi måste flytta er nu.”
En ihopfällbar, tystgående bår rullades in från den dolda korridoren. Medan sjukvårdarna lyfte över Elena, vände sig Elias mot Rosa. Hembiträdets ögon var stora som tefat.
“Du har två val, Rosa,” sa Elias med låg röst. “Stanna här och spela ovetande när polisen anländer, eller följ med oss och börja ett nytt liv med en generös pension. Väljer du det senare, måste vi gå nu.”
Rosa tittade på blodet på sina händer, sedan på den öppna spegeldörren. Hon tänkte på Mateos kalla ögon när han hade sagt att festen var viktigare än hans frus liv.
“Jag följer med,” sa Rosa beslutsamt.
“Bra,” sa Elias. Han tryckte på en knapp på sitt armbandsur. “Städteamet har tre minuter på sig.”
I samma ögonblick som de rullade in Elena i den dolda korridoren och spegeldörren gled igen bakom dem, klev tre personer klädda i anläggningens uniformer ut från en annan dold dörr. De bar med sig kemikalier, nya lakan och uv-lampor. Deras uppgift var enkel men avgörande: radera varje spår av vad som nyss hade hänt.
Tre våningar ner var luften tjock av värme, dyr parfym och doften av havsvatten. Mateo Voss sträckte ut armarna och drog in ett djupt andetag. Solen höll på att gå ner över Stilla havet och målade himlen i nyanser av bränt orange och violett. Han kände sig oövervinnerlig.
“Hur länge till, tror du?” viskade Claire i hans öra. Hennes hand vilade på hans ryggslut, fingrarna lekte med tyget i hans linnekostym. De örhängen hon bar – tunga, droppformade diamanter som hade tillhört Elenas mormor – glittrade i kvällsljuset.
“Naturen har sin gång,” svarade Mateo med ett lent leende, utan att ta blicken från poolen. “Hon var svag. Förlossningen var för mycket. En tragisk förlust. Läkaren kommer att säga att det var en massiv, oförutsägbar blödning. Vi försökte, vi ringde, men hon ville inte störa festen.”
Valeria, hans mor, tog en klunk av sin champagne och skrattade lågt. “Du har spelat dina kort väl, min son. Att hon inte insisterade på ett sjukhus…”
