En grå bil följde efter mina barn — och Andrij visste inte allt …
Den grå stadsjeepen tog samma tredje sväng som vi, och den här gången försökte taxichauffören inte längre övertyga mig om att det var en tillfällighet.
Han kastade en snabb blick i backspegeln, tittade på barnen och sa:
Sökfamiljejurist
— Frun, jag tänker inte köra till adressen du gav mig.
Maksym hörde det.
— Mamma, varför inte?
— För att chauffören känner till en kortare väg, svarade jag alldeles för snabbt.
Marija tryckte sin lilla ryggsäck mot sig och tittade bakåt.
Jag lade försiktigt handen på hennes knä.
— Vänd dig inte om, hjärtat.
Telefonen i min väska vibrerade.
Jag kände inte igen numret.
Jag avvisade samtalet.
Telefonen ringde igen.
Samma nummer.
Chauffören svängde in på en bred gata med fler bilar och människor, men stadsjeepen låg fortfarande bakom oss.
Nu närmare.
Jag svarade.
— Ja?
I några sekunder hördes bara andhämtning i luren.
Sedan sa en kvinna med låg röst:
— Du skulle inte ha kommit tillbaka.
Jag slutade höra trafikbullret.
— Vem är det?
Kvinnan skrattade tyst.
Jag kände igen rösten innan hon presenterade sig.
— Har du verkligen glömt efter sex år?
Viktoria.
Mina fingrar slöt sig hårt om telefonen.
Maksym visade just Marija något utanför fönstret, medan jag tittade på den grå bilen i backspegeln och äntligen förstod varför namnet på Andrejs telefon hade skurit så djupt i mig på flygplatsen.
Hon fanns inte bara kvar i hans liv.
Hon hade redan tagit sig in i vårt.
— Vad vill du?
— Prata.
— Du följer efter en bil där mina barn sitter.
— Jag vill försäkra mig om att de verkligen är hans.
Det kändes som om jag hade fått ett slag.
— Hur vet du ens om dem?
Viktoria svarade inte genast.
— Jag visste tillräckligt för att förstå att när Andrij ser pojken kommer han inte att ha några frågor kvar.
Jag tittade på Maksym.
Samma ögonbrynslinje.
Samma sätt att pressa ihop läpparna när han koncentrerade sig.
Jag hade sett det varje dag i fem år och lärt mig att inte tänka på vem han påminde mig om.
— Varifrån? upprepade jag.
— Det är en lång historia.
— Då blir det ingen historia.
Jag avslutade samtalet.
En sekund senare kom ett meddelande.
Inte någon text.
Ett fotografi.
Maksym och Marija var på väg ut från huset där vi bodde innan vi flyttade.
Bilden var tagen på avstånd.
Inte i dag.
Redan innan vi kom tillbaka.
Under bilden stod en enda mening:
”Jag bad dig att inte ta med dem hit.”
Mina händer började skaka.
Där var det.
Ingen misstanke.
Ingen svartsjuka.
Ingen gammal bitterhet mot kvinnan som mitt äktenskap hade gått sönder på grund av.
Någon hade hållit koll på mina barn redan innan vi gick ombord på planet.
— Stanna vid ett ställe där det finns mycket folk, sa jag till chauffören.
— Jag letar redan.
Telefonen vibrerade igen.
Den här gången var det Andrij.
Jag tittade på hans namn i några sekunder.
För sex år sedan hade jag suttit på samma sätt med telefonen i handen efter ultraljudet.
Då tryckte jag inte på ringknappen.
Nu gjorde jag det.
— Olena?
Hans röst var skarp.
— Var är ni?
— Varför frågar du?
— Dmytro sa att bilen tog fel väg.
Jag tittade bakåt.
— Någon följer efter oss.
Pausen varade mindre än en sekund.
— Vilken bil?
— En grå stadsjeep.
Andrij svor så tyst att barnen inte hörde.
— Åk inte hem.
— Det tänkte jag inte heller.
— Skicka din plats.
— Nej.
— Olena.
— Jag har själv bestämt hur jag ska skydda mina barn i sex år. Börja inte ge mig order tjugo minuter efter att du träffat dem.
Det blev tyst i andra änden.
Sedan sa Andrij med en helt annan ton:
— Okej. Säg då vad du behöver.
Det fick mig att stanna upp.
Ingen order.
En fråga.
— Viktoria ringde mig nyss.
Han svarade inte.
— Och skickade ett fotografi av barnen som togs innan vi kom hit.
— Va?
Det fanns ingen spelad förvåning i hans röst.
Jag kände Andrij tillräckligt väl för att höra det.
— Visste du inte?
— Nej.
— Men du visste om barnen på flygplatsen.
— Sedan i går kväll.
— Från vem?
— Från Viktoria.
Allt drog ihop sig inom mig.
Det var alltså hon som hade berättat för honom.
Det var hon som hade vetat först.
— Vad sa hon?
— Att du var på väg tillbaka med två barn i min ålder … rättare sagt, i en ålder som stämde överens med tiden då vi skilde oss. Hon sa att jag borde se dem själv.
— Och du åkte bara till flygplatsen?
— Ja.
— Frågade du inte hur hon visste?
