David höll den darrande lilla kroppen tätt intill sitt eget bröst, medan hans egna andetag kom i korta, hackiga stötar. Rummet var dränkt i det svaga, blåaktiga ljuset från babymonitorn, och tystnaden som följde efter Ethans skrik var nästan mer öronbedövande än ljudet i sig. “Du är trygg, du är trygg,” fortsatte David att viska, som ett mantra för att lugna både sig själv och sin son. Men när han såg över Ethans axel, in i det dunkla hörnet av barnrummet, kände han en isande kyla sprida sig längs ryggraden. Det fanns ingenting där. Bara den ljusblå tapeten med små vita moln, exakt samma tapet som Sarah hade valt ut månaderna innan hon gick bort.
Resten av natten tillbringade de på soffan i vardagsrummet. David vågade inte lägga Ethan i spjälsängen igen. Han satt vaken, stirrade ut i mörkret och lyssnade på husets alla ljud. Det gamla trähuset knarrade och suckade i vinden, ljud som han vanligtvis fann rogivande, men som nu lät som dolda fotsteg och viskningar i mörkret. Han intalade sig själv att det var stress. Han var en ensamstående pappa som bar på en obearbetad sorg, och sömnbristen hade börjat spela hans sinne ett spratt. Barnläkaren hade ju sagt att små barn ofta utvecklar märkliga, repetitiva beteenden när de bearbetar sin omgivning. En fas. Det måste bara vara en fas.
När morgonsolen äntligen bröt igenom persiennerna kändes nattens fasor aningen mer avlägsna. Ethan vaknade, till synes helt opåverkad av nattens händelser, och åt sin gröt med god aptit. David drack sin tredje kopp starkt kaffe och bestämde sig för att en gång för alla gå till botten med detta. Han bar Ethan på ena armen och gick tillbaka in i barnrummet. I dagsljuset såg rummet oskyldigt ut. David ställde ner Ethan på lekmattan och gick fram till det specifika hörnet. Han drog handen över väggen. Tapeten var slät, väggen var kall, men inte onormalt kall. Han knackade med knogarna mot gipsskivan. Duns, duns. Det lät som en vanlig vägg.
Men så lade han märke till något han aldrig sett förut. Precis i ögonhöjd för ett litet barn, där molnmönstret på tapeten övergick i en mörkare blå nyans, fanns en minimal ojämnhet. Det var inte mer än en knappnålshuvudstor fördjupning, som om någon hade tryckt in en häftstift och sedan dragit ut det igen. David lutade sig närmare. Ett pyttelitet, nästan osynligt hål rakt genom gipset. Han kände en svag, svag ström av kall luft sippra ut från den mikroskopiska öppningen. Det var ett drag, precis som han hade misstänkt. Det förklarade varför Ethan hade dragits dit; barnet hade känt den svala luften och blivit fascinerad av den.
En enorm lättnad sköljde över David. Det var ingen övernaturlig närvaro, ingen psykologisk kris. Det var ett hål i väggen. Han hämtade lite spackel och täckte snabbt över det lilla hålet, jämnade till det med tummen och torkade bort överflödet. “Sådär,” sa han högt till sig själv och log mot Ethan, som satt och lekte med en röd träbil. “Mysteriet löst.”
Men friden varade inte länge. Två dagar senare, en regnig tisdagseftermiddag, stod David i köket och diskade när han plötsligt insåg att huset hade blivit alldeles för tyst. Ethan hade suttit i vardagsrummet och tittat på ett barnprogram, men ljudet av leksaker som slogs mot golvet hade upphört. David torkade händerna på en handduk och gick ut i hallen. Vardagsrummet var tomt. En krypande känsla av obehag spred sig i magen när han rörde sig mot barnrummet.
Där stod han. Ethan. Tillbaka i exakt samma hörn, med ansiktet pressat mot väggen. David kände hur hjärtat sjönk som en sten. Han hade ju spacklat igen hålet. Han hade till och med ställt en tung byrå framför den delen av väggen. Men Ethan hade på något otroligt sätt lyckats klämma in sin lilla kropp i den smala springan mellan byrån och väggen, och stod nu fastkilad där, helt stilla.
“Ethan,” sa David med skakig röst och klev in i rummet. “Vad gör du, gubben?”
Barnet svarade inte. Han rörde inte en muskel. David tog tag i byrån och drog bort den med ett kraftigt ryck så att den skrapade mot trägolvet. Sedan böjde han sig ner och tog försiktigt tag i Ethans axlar. När han vände pojken om, stannade Davids hjärta för en sekund. Ethans ansikte var uttryckslöst, ögonen var uppspärrade och stirrade rakt igenom honom, men det som verkligen fick blodet att isas i Davids ådror var vad Ethan höll i handen. Det var en liten, smutsig papperslapp. En bit rivet papper som inte hade funnits i huset tidigare.
David tog papperslappen från sonens hand. Det var en bit av ett gammalt fotografi. Det visade bara ett öga. Ett mänskligt öga, utskuret från ett större foto, missfärgat och fuktskadat.
