Patricias artiga men bestämda röst hängde kvar i den tunga, parfymerade luften i butiken. Tystnaden som följde var öronbedövande.
Brittany stirrade på Patricia, sedan på mig, och ett nervöst, osäkert skratt slapp ur henne. Det var det där typiska, nedlåtande skrattet hon alltid använde när hon tyckte att någon var löjlig.
”Ursäkta?” sa hon och himlade med ögonen. ”Assistenter? Ledningen? Vad pratar du om? Det här är min svärmor. Hon kör en femton år gammal Honda och köper sina kläder på stormarknader. Ni måste ha misstagit henne för någon annan.”
Innan Patricia hann svara, hördes raska fotsteg från den stora spiraltrappan i glas som ledde upp till VIP-avdelningen och ledningskontoren. Det var Monsieur Girard, butikschefen för hela flaggskeppsbutiken. Han var en man känd för sin strama hållning och sitt ofelbara sinne för detaljer, men just nu var han röd i ansiktet och andades tungt, som om han hade sprungit hela vägen ner.
När han fick syn på mig stannade han upp, rätade till sin oklanderliga kostym och bugade sig djupt, rakt inför alla kunder och anställda.
”Madame Reed,” sa han med en röst som darrade lätt av vördnad och nervositet. ”Vi var inte informerade om er ankomst i förväg. Vilken oerhörd ära. Välkommen till er butik. Om vi hade vetat att ni skulle komma hade vi naturligtvis stängt för allmänheten för att ge er en privat genomgång.”
Brittanys ansikte tappade all färg. Det var som om blodet dränerades från hennes kropp på en sekund. Hennes mun öppnades och stängdes, men inga ord kom ut. Hon tittade på Monsieur Girard, sedan på mig, och hennes ögon var uppspärrade av ren och skär fasa.
”Madame… Reed?” stammade Brittany till slut. Hennes röst var inte mer än en viskning. ”Min… min butik? Vad menar han, Eleanor?”
Monsieur Girard vände sig mot Brittany med en skarp blick. ”Brittany, hur tilltalar du vår grundare? Det här är Eleanor Reed. Vår huvudägare, styrelseordförande och hjärnan bakom hela detta varumärke. Var vänlig och visa den respekt som krävs.”
Jag stod helt stilla. Jag förändrade inte min hållning, jag log inte, jag visade ingen triumf. Jag bara tittade på henne. Kvinnan som bara minuter tidigare hade släpat mig till reastället och förklarat att jag saknade ”stil” för att bära lyx, såg nu ut som om hon ville sjunka genom marmorgolvet.
Kunden som Brittany tidigare hade ignorerat för att prata i telefon stod en bit bort och betraktade scenen med ett roat leende, uppenbart njutande av den dramatiska vändningen.
”Patricia,” sa jag lugnt, utan att ta blicken från min svärdotter. ”Ta hand om Monsieur Girard. Jag vill att du och han går igenom de senaste kvartalssiffrorna uppe på kontoret. Brittany… du följer med mig.”
”Eleanor… jag… jag förstår inte,” stammade hon och tog ett steg tillbaka. Hennes händer skakade så mycket att hon nästan tappade butikens exklusiva surfplatta i golvet.
”Det är Madame Reed i den här byggnaden, fröken Morales,” sa jag iskallt. ”Och vi har mycket att prata om. Uppe på kontoret. Nu.”
Vägen upp för glastrappan måste ha känts som en vandring till schavotten för Brittany. Hennes klackar, som nyss hade klickat så självsäkert mot golvet, lät nu som tveksamma, släpande steg.
Monsieur Girards privata kontor låg högst upp, med utsikt över stadens silhuett. Det var inrett i mörk ek, sammet och diskreta gulddetaljer – en förlängning av den tysta, tidlösa lyx som jag och min bortgångne make Arthur hade byggt vårt imperium på. Jag satte mig bakom det massiva skrivbordet. Det kändes märkligt att sitta i maktposition igen, så kort efter Arthurs begravning, men ilskan och besvikelsen höll min sorg i schack.
Brittany stod på andra sidan skrivbordet. Hon vågade inte sätta sig ner förrän jag gestikulerade mot en av läderfåtöljerna. Hon sjönk ner i den som om hon vore gjord av bly.
Jag öppnade mappen som Patricia hade lagt framför mig. Det var Brittanys personalakt. Samma akt jag hade granskat kvällen innan.
”Så, Brittany,” började jag, min röst låg och jämn. ”Låt oss prata om kvalitet. Och elegans. Det var ju det du sa på min makes begravning att du förstod dig på, eller hur?”
Hon svalde hårt. Tårar började bränna i hennes ögon. ”Eleanor – snälla, Madame Reed – jag… jag hade ingen aning. Ethan berättade aldrig för mig! Om jag hade vetat vem du var, hur mycket ni ägde, skulle jag aldrig—”
”Skulle du aldrig ha kallat min klänning billig?” avbröt jag. ”Skulle du aldrig ha förnedrat en sörjande änka vid hennes makes kista? Är det din moraliska kompass, Brittany? Att du bara behandlar människor med grundläggande mänsklig respekt om du vet att de har en tjock plånbok eller makt över dig?”
