Mina armar slöts omedelbart runt hennes lilla, skakande kropp. Jag drog henne tätt intill mig, borrade in ansiktet i hennes hår som fortfarande doftade svagt av det jordgubbs schampo hon använt kvällen innan. Min hjärna vägrade acceptera orden hon precis hade yttrat. Det var en barnslig fantasi, ett resultat av en mardröm i vaket tillstånd, en hallucination framkallad av stress eller rädsla. Så måste det vara. Skuggor från teckningar får inte liv. De kliver inte in genom fönster. Den rationella delen av mig skrek åt mig att tända lampan, stänga fönstret och berätta för min dotter att monster inte finns.
Men den ursprungliga, djuriska instinkten i min kropp sa något helt annat. Kylan i rummet var inte bara höstvinden utifrån; det var en djup, genomträngande köld som verkade suga värmen direkt ur blodet. Och det fanns en lukt. En svag men omiskännlig stank av fuktig jord, bränd färg och något metalliskt, som gammalt blod eller rost.
“Det är okej, hjärtat,” viskade jag, fast min röst skakade så mycket att den avslöjade min egen panik. “Pappa är här. Jag har dig. Ingenting ska få skada dig.”
Jag reste mig upp med henne i famnen. Hon vägde nästan ingenting, hennes muskler var spända till bristningsgränsen och hon gömde ansiktet mot min axel, vägrade titta ut i rummet. Jag backade långsamt ut ur garderoben. Mina ögon sökte febrilt genom halvmörkret. Eftermiddagssolen hade försvunnit bakom tjocka, blygrå moln, och rummet badade nu i ett dunkelt, askgrått ljus. Allt såg normalt ut. Bokhyllan med sagoböcker, dockskåpet i hörnet, den lilla vita byrån. Men skuggorna som kastades från möblerna tycktes oformliga, liksom utsträckta och förvridna.
Vi måste ut härifrån. Det var den enda tanke som ekade i mitt huvud. Ut ur rummet, ut ur huset, ut i ljuset.
Jag backade mot dörren, aldrig med blicken vänd från det vidöppna fönstret där gardinerna fortfarande dansade sin spöklika dans. När min rygg stötte emot dörrkarmen kände jag en flyktig lättnad, en mikrosekund av trygghet. Jag vände mig om för att bära ut henne i korridoren, men stannade tvärt.
Korridoren, som nyss hade varit fylld av det vanliga, lite matta eftermiddagsljuset, var nu dränkt i ett kompakt, nästan kvävande mörker. Det var inte mörkret av att solen gått i moln; det var ett onaturligt, tjockt mörker som tycktes pulsera. Glödlampan i taket hade slocknat, och skuggorna från dörröppningarna längs hallen tycktes ha flutit samman till en enda, ogenomtränglig massa.
“Blunda, Emily,” andades jag in i hennes öra. “Blunda hårt och håll om mig.”
Jag trevade med ena handen längs väggen för att hitta strömbrytaren. Mina fingrar fann den kyliga plasten och jag tryckte till. Ingenting hände. Bara ett torrt klickande ljud som ekade alltför högt i tystnaden. Jag svalde hårt, kände hur pulsen bultade i tinningarna. Strömavbrott. Precis nu. Hela min varelse skrek åt mig att springa, men mörkret framför oss kändes som en fysisk vägg, något som väntade på att vi skulle kliva in i det.
Med försiktiga, trevande steg började jag röra mig mot trappan. Trägolvet knarrade under min tyngd. För varje steg jag tog kändes luften tyngre att andas, som om syret sakta höll på att sugas ut ur huset. Emily klamrade sig fast vid min nacke, hennes andning var snabb och ytlig, och jag kände hennes lilla hjärta slå som en fågel i bur mot mitt eget bröst.
Plötsligt stannade jag. Mina muskler låste sig.
Från bottenvåningen hördes ett ljud. Det var inte ett högt ljud, utan ett mjukt, nästan oförmärkt hasande. Som om något tungt drogs över den orientaliska mattan i hallen. Sssssccchhh. Sedan en paus. Sssssccchhh. Det lät som tyg, eller kanske torkat skinn, som gneds mot ullen.
Mina händer började svettas och jag insåg med isande fasa att min mobiltelefon låg kvar i min rockficka nere i hallen, precis bredvid de utspridda chokladpralinerna. Vi var helt avskurna.
“Pappa,” snyftade Emily tyst, hennes röst var dränkt i tårar. “Den letar efter oss. Den är hungrig.”
“Schh, min älskling. Jag lovar att vi ska komma ut.”
Jag övervägde våra alternativ. Att gå ner för trappan innebar att vi rörde oss direkt mot ljudet. Att stanna här uppe kändes som att vara instängd i en fälla; fönstren på övervåningen var för högt upp för att vi skulle kunna hoppa utan att slå ihjäl oss. Det fanns bara en väg ut. Ytterdörren. Vi var tvungna att ta oss ner, förbi vad det nu var som befann sig i mörkret där nere.
Jag spände käkarna, flyttade Emilys tyngd för att få ett bättre grepp med min högra arm, och kramade trappräcket med den vänstra. Jag satte foten på det första trappsteget. Mörkret i trapphuset tycktes absorbera ljudet av mina fotsteg, göra dem dova och avlägsna.
När vi nådde halvvägs ner stannade ljudet från hallen.
