Rösten som bröt tystnaden var djup, mörk och bar på en obestridlig auktoritet. Ljudet av hans fotsteg ekade mot marmorgolvet när han klev fram från det dunkla hörnet av restaurangen. Alla ögon drogs till honom. Han var lång, klädd i en skräddarsydd mörkblå kostym som satt perfekt över hans breda axlar. Hans ansiktsdrag var skarpa, nästan skulpterade, och hans iskalla, grå ögon var fixerade på Brandon med en blick som kunde frysa blod.
”Vem fan tror du att du är?” fräste Brandon, även om hans röst saknade den arrogans han haft bara sekunder tidigare. Han sänkte foten, plötsligt osäker.
Innan mannen hann svara, rusade herr Patterson, restaurangchefen, fram. Hans ansikte var askgrått och han svettades ymnigt. Han ställde sig nästan i givakt framför främlingen.
”Herr Sterling… jag ber tusen gånger om ursäkt! Jag hade ingen aning om att ni bevittnade detta. Vi ska omedelbart kasta ut—”
”Tyst, Patterson,” avbröt mannen mjukt men med en skärpa som fick chefen att tystna mitt i meningen.
Namnet spred sig som en viskning genom matsalen. Alexander Sterling. Miljardären. Ägaren till hela Grand Pearl-kedjan och halva stadens fastighetsimperium. Catherine flämtade till och försökte desperat torka bort soppan från sin klänning för att se någorlunda presentabel ut, medan Brandons ansikte förlorade all färg.
Alexander Sterling ignorerade dem båda. Istället vände han sin fulla uppmärksamhet mot mig där jag låg ihopkrupen på golvet, kippande efter andan med smärtan pulserande i magen. Till allas förvåning sjönk denna mäktiga man ner på ena knät bredvid mig. Den dyra ullen i hans byxor snuddade vid det smutsiga golvet, men han verkade inte bry sig.
”Kan du andas?” frågade han. Hans röst, som nyss varit fylld av is, var nu chockerande mild.
Jag nickade svagt, oförmögen att prata. Tårarna rann fortfarande nerför mina kinder. Han tog försiktigt fram en ren, vit näsduk ur sin bröstficka och torkade bort lite av blodet från min spruckna läpp. Hans beröring var varm och stadig.
Han reste sig sedan upp och vände sig mot Brandon. ”Du har precis misshandlat en av mina anställda i min restaurang,” sa Alexander, och varje ord droppade av ett tyst raseri. ”Patterson, ring polisen. Och se till att den här mannens namn och företag raderas från alla våra gästlistor. Han och hans sällskap är portade från varje etablissemang jag äger, för resten av sina liv.”
”Ni kan inte göra så här!” skrek Catherine gällt. ”Hon förstörde min klänning! Vet ni vem vi är?”
Alexander kastade en kall blick på henne. ”Jag vet precis vilka ni är. Små, patetiska människor som känner sig stora genom att trampa på andra. Om ni inte är ute ur min restaurang innan polisen anländer, kommer jag personligen se till att Brandons lilla företag försätts i konkurs innan soluppgången. Ut.”
Brandon svalde hårt, grep tag i Catherines arm och drog med sig henne mot utgången, förödmjukad inför stadens hela elit. Tystnaden i restaurangen var total.
När de var borta vände sig Alexander återigen mot mig. Innan jag hann reagera böjde han sig ner och lyfte upp mig i sina armar som om jag inte vägde någonting alls. Jag flämtade till av överraskning och smärta.
”Slappna av,” mumlade han mot mitt hår när han bar mig genom matsalen, förbi de stirrande gästerna. ”Jag tar dig till sjukhuset.”
”Jag… jag kan gå,” fick jag fram, även om varje andetag brände i bröstet.
”Var tyst och låt mig ta hand om det här, Daisy,” svarade han mjukt. Att höra honom säga mitt namn fick mitt hjärta att hoppa över ett slag.
Utanför väntade hans chaufför med en svart, blänkande stadsjeep. Alexander lade mig försiktigt i baksätet och satte sig bredvid mig. Under hela resan till den privata kliniken höll han sin hand över min skakande arm, en tyst tröst i mörkret.
På kliniken blev jag omedelbart omhändertagen. Läkaren konstaterade att jag hade ett par brutna revben och svåra blåmärken, men inga inre blödningar. När jag äntligen låg i en ren sjukhussäng, klädd i en mjuk sjukhusrock, knackade det på dörren. Alexander klev in. Han hade tagit av sig kavajen och kavlat upp ärmarna, vilket fick honom att se mindre ut som en onåbar miljardär och mer som en riktig människa.
”Hur mår du?” frågade han och satte sig på stolen bredvid sängen.
”Bättre,” viskade jag. ”Herr Sterling, jag vet inte hur jag ska tacka er. Men min sjukhusräkning… jag har inte råd med det här.”
”Det är redan betalt,” sa han kort. ”Och kalla mig Alexander. Jag har läst din personalakt, Daisy. Du flyttade hit för sex månader sedan. Du har jobbat dubbla skift utan att klaga en enda gång. Varför lät du den där mannen behandla dig så?”
